Första orden

Emilia sa sitt första ord när hon var 7 månader gammal, sedan utvecklades hon i raketfart.  Hon var rätt tidig när det gällde mycket och hon har aldrig direkt haft några problem med att göra sig förstådd – från och med att hon började prata. 

Så nu med Elian har man gått runt och tänkt ”men är det inte lite väääl sent” med tanke på att han inte har börjat snacka än direkt?
Han har härmat ljud och haft sitt egna språk men inte haft något intresse för att säga det riktiga ordet (det sägs ju att killar oftast är lite efter i utvecklingen… och detta gäller nog från dag ett – till ALLTID! Dom är ju lite slow).
Men nu börjar det nog gå undan.
Igår sa han där, titta och lampa.  Eller ja, lampa blev typ bampa… men ändå.  Bättre än bäääääh som han sa åt ALLT för några dagar sedan.
 
– Var är mamma?
– bäääääääääh
– Var är lampan?
– ’pekar upp mot lampan’ bäääääh.
– Har du bajsat?
– bäääääääh.

Det har varit ett evigt bää-ande om allt.  Så därför blev man ju tokstolt bara han försökte sig på något annat än att låta som ett får.

Sedan är han en riktig hejare på att förstå.  Ja jämfört med talet då.  Om man säger ”akta fingrarna”, om han t ex är på väg att klämma sig så drar han snabbt undan handen.  Sedan börjar han förstås gråta, men det är antagligen för att han tror att han hann klämma sig, hehe.
Sedan kan han titta åt Emilias håll om man frågar var hon är, han vet vad sussa (sova) innebär, han skrattar och klappar händerna om man säger ”vad duktig du är”, han klappar även händerna när det är sport på tv och morfar hejar, han gapar och sträcker ut tungan om han har stoppat något i munnen och jag ber honom att spotta ut och ja, listan kan göras hur lång som helst.
Han förstår nog mer än man tror dessutom, för man märker nya saker varenda dag.  Och man blir lika stolt för varenda lilla framsteg.