När jag flyttade hemifrån

För fyra år och någon vecka sedan flyttade jag hemifrån.  Har det bara gått fyra år?
Det var inte bara jag som skulle flytta, mina föräldrar skulle också rulla vidare i livet.  Så där stod vi, hela familjen, på gatan med en stor lastbil full av grejer – och vet ni? Ingen hade ens någonstans att ta vägen.  Min farsa var galen och hann sälja våran lägenhet på Söder innan dom ens hade hittat något annat.
Jag visste bara att jag ville flytta hemifrån, inget annat.  Jag var ung, jag var naiv.  Men jag var bestämd.

Vi började med att bo på ett vandrarhem några nätter, även på Söder, innan mina föräldrar fick tillgång till deras hus som dom skulle flytta till.
Sedan tog våra nätter där slut, mina föräldrar började flytta och jag letade vidare.
Min och Emilias resa fortsatte då till Vanadishotellet.  Förmodligen det bästa valet jag kunde ha gjort.  Hotellet har ju ett litet vattenland med rutschkanor, pool osv.  Just veckan vi anlände dit kom sommaren snabbt till Stockholm, så vi hade verkligen tur.
Det var början av Juni, solen stekte, vi hade vattenlandet mer eller mindre för oss själva, bortsett från när mina vänner kom och hälsade på och gjorde oss sällskap.
Hotellrummet var väl inte mycket att hurra för, det fanns inte ens fönster.  Men vi gjorde nog inget mer än att sova där ändå.  Annars var vi ute på vift, åt middag på restauranger i närheten och njöt av sommarvärmen.

Efter lite mer än en vecka där spenderade vi ett par nätter i mina föräldrars nya hus, sedan åkte jag båten över till fastlandet för att få nycklarna till min första egna lägenhet.  Det var andrahand och bara över sommaren, men ändå; den var min.
Då började det riktiga livet.  Vardagslivet som ensamstående mamma.  Jag insåg hur ensam jag kände mig, hur mycket jag saknade mina föräldrar (även om jag absolut inte ville erkänna det då), vilken stor omställning det var att flytta från storfamilj till total ensamhet.  Ja, bortsett från Emilia då.
Dagtid var helt ok, vi var sysselsatta, det var sommar, det fanns saker att göra.  Men nätterna åt upp mig inifrån.  Så många nätter som jag grät mig igenom, så hjälp- och värdelös jag kände mig.  Den där enorma ensamheten är svår att glömma, även om jag kom över det… man vänjer ju sig, men det är ändå en känsla som kommer hänga kvar inom mig.

Den sommaren var en enorm prövning i mitt liv.  Jag mådde verkligen inte bra, jag var en förvirrad och ensam tonåring men jag var även en mamma som behövde sätta sitt barn i förstahand.  Jag var splittrad mellan två olika världar och det tog tid innan jag kom in i rutiner och kände mig hemma i mitt eget liv.

Jag och Emilia har gått igenom så mycket tillsammans, hon har hängt med i svängarna och varit min livskraft.  Hon har alltid varit trygg i alla situationer och skrattat tillräckligt för oss båda.
Efter varje ensam och svår natt så vaknade jag sedan upp till att se henne ligga bredvid mig och stirra på mig med sina enorma bruna ögon – och så fick livet återigen sin mening.

Ja ni, livet passerar fort och förändras ännu fortare.