Vi lever

Nu har jag äntligen möjlighet att uppdatera. Jag kan säga att våran resa hit blev allt annat än fridfull och lugn. Men nu är vi här i alla fall, i den extrema värmen.

Först och främst så blev det kaos när vi skulle in till Arlanda. Saker och ting körde ihop sig, vi fick förhinder och jag tvivlade starkt på om vi ens skulle hinna med flyget.
Men med några minuters marginal hann vi precis i tid. Varenda väska var förstås 6-8 kg för tung, så det blev att försöka packa om för att sedan bara betala (de jättedyra) avgifterna.

Själva flyget gick dock smidigt. Elian asgarvade när planet lyfte och sedan busade han lite och båda ungarna hann sova en stund (skönt!).

Framme i Spanien skulle vi med en anslutande buss från flygplatsen, men väskorna var sena och därmed missade vi den bussen. Det enda alternativet då var att boka taxi, även om det var en bra bit från flygplatsen till vårat område.
Elian var trött och sliten och blev till sist riktigt åksjuk. Han kräktes i omgångar och var så himla ledsen. Jag fick fullt upp med att först och främst bekymra mig för honom, för fyfarao vad ont det gör i mammahjärtat när man ser paniken i hans ögon. Men sedan blev jag nervös för hur chauffören skulle reagera, så jag satt med båda händerna framför munnen på honom och försökte fånga upp allt. Mindre trevligt, men vad skall man göra?
Detta hände ”som tur var” ca fem minuter innan vi var framme, så när vi väl klev ut var jag så sjukt stressad. Jag ville bara få ut Elian i friska luften och få bort våra kläder som han hade spytt ned. Jag hade alltså ingen koll alls på vad för väskor som togs ut ur bilen.

Väl ute ur bilen fick vi hämta ut nycklar till våran lägenhet och sedan åka vidare. Vi möttes av en lägenhet som var mycket mindre än vad som hade sagts, med mögel och översvämning inne i badrummet och visst fanns det AC som hade lovats men det var bara i vardagsrummet.

Så i den vevan var jag rätt trött…. men vänta, det blir bättre…

Nästa dag tänkte jag att jag skulle ta upp datorn och förbereda några blogginlägg. Jag och de andra letade för fullt i hela lägenheten, men nä, min väska var borta. Vi letade i varenda hörn och minsta lilla garderob, men den fanns inte.
Då började vi tänka efter. Var såg vi den sist? Vem bar den? osv och jag kom på att jag hade haft den bredvid mig och barnen i våran taxi, men att den föll ned framför Emilias fötter efter halva resan. Sedan kom jag inte ihåg något efter att Elian blev åksjuk.
Jag var nära på att bryta ihop. Min dator, min externa hårddisk, viktiga papper, viktiga saker förövrigt. Allt. Borta.

Då var det bara att gå tillbaka till kontoret där vi fick nycklarna och se om hon visste något. Hon var snäll nog att ringa runt och fråga (engelska verkar inte vara populärt här). På första stället visste dom inget och hoppet dog ordentligt.
Sedan ringde hon vidare och sa att väskan hade lämnats in hos polisen. Det var såååå skönt att höra. Jag kan inte beskriva lättnaden. Jag hade verkligen tur att våran chaufför var så pass gullig. Först och främst brydde han sig mest om Elian när han blev dålig och brydde sig inte alls om bilen. Han frågade flera gånger hur det var med honom och när vi klev ur ville jag hjälpa till att torka men han viftade bara bort mig och sa att allt var lugnt, att bebisar är bebisar osv.

Så idag var det bara att sätta sig på en (evighetslång) buss och bege oss tillbaka mot flygplatsen. Jag fick prata med en jättesnäll polis, lämna in pass och svara på några frågor. Sedan gick han bak och tog fram min väska. Åh, min fina väska. Jag lovade mig själv i samma sekund att aldrig någonsin lägga ifrån mig den och speciellt inte nere på golvet i någon bil. Aldrig mer.

Hur som helst, det är så våran semester har sett ut hittills. Sedan hann jag bara springa in en snabbis och köpa ett kontantkort till ett mobilt bredband, så nu kan jag uppdatera lite innan vi fixar något bättre bredband.

Förhoppningsvis börjar semestern ordentligt i morgon. Jag ser fram emot stranden och poolen.
Att gå på restaurang är dock kört, det har jag fått inse. Elian totaldissade det – både igår och ikväll, haha. Så nu blir det att köpa hem och laga själv, för här verkar han trivas. Emilia med.

(Jag återkommer igen med lite bilder)