Vintern gör inte saken bättre

Nätterna blir inte alltför mycket bättre här, snarare tvärtom.  Nu har dessutom Emilia blivit krånglig vid läggdags så kvällar och nätter är en enda ångest just nu bara.
Så inspirationsbristen fortsätter.  Jag har ingen aning om vad jag skall skriva, tycka eller tänka.  Det enda jag faktiskt KAN skriva är ”fyfan vad jag är trött… trettio års sömn vore inte helt fel nu”.  Men… även fast det är så jag känner så förstår jag hur ointressant det är.

Dessutom river den här vintern sönder mitt psyke.  Jag visste att det skulle bli såhär i höstas… varenda vinter är likadan.  Kylan, mörkret, tristessen… det är inte konstigt att man deppar ihop till och från.  Men det eviga mörkret är nog det som är värst.  Jag kan inte låta bli att längta bort härifrån, till solen.  Jag kan åka var som helst, så länge det är ljust… så länge det är varmt.  För visst är det inte så konstigt att man känner sig som mest ensam under vinterhalvåret när man faktiskt är ensam? Resten av året är helt ok, solen och värmen värmer hela min själ… men ju kallare det blir, desto kyligare känner jag mig inombords.  Går det ihop?
Man försöker tänka positivt, men när till och med Emilia ratar snön, pulka osv… då har vintern gått över gränsen.

Hur som helst, jag nöjer mig med att kolla på sommarbilder och drömma om nästa resa.  När den nu blir av…