Jag har mål, men ingen inspiration
Jag vet att det ekar rätt tomt här nuförtiden. Det känns som om min inspiration är rätt död för tillfället. Då menar jag inte bara inför bloggen, utan rätt allmänt.
Förr hade jag känslor, åsikter, ambitioner… och jag var inte rädd för att dela med mig av allt. Nu känner jag mig bara tom. Jag har ingen aning om vad jag känner, jag orkar inte ha åsikter och visst har jag ambitioner och mål… men utan inspiration är det ju rätt svårt att göra något av det.
Jag känner en sak. Det finns en enda sak som jag verkligen vet och det är hur pass stark kärleken till mina barn är. Jag vaknar upp varenda dag och spenderar mina timmar med dom, överöser dom med kärlek och hoppas på att dom skall få en så bra barndom som möjligt.
Men kan det vara det enda jag är, det enda jag har?
Jag är stabil. Jag mår bra. Jag har det jag behöver… men ändå känner jag mig tom på något sätt.
Jag vill skriva något vettigt, något som betyder något, något som folk vill läsa… men ändå är det bara en massa ’yada yada, bla bla bla’.
Varför? Varför kan jag inte öppna mig?
Jag antar att jag har varit ensam så länge nu. Jag har lärt mig att stå på mina egna två ben och fixa allt som behövs runt omkring mig. Jag litar endast på mig själv och jag antar att man på något sätt stänger in sig då.
Jag vill göra något (mycket) av mitt liv.
Jag vill också finna kärleken. Äkta, ärlig kärlek.
Jag vill bli framgångsrik inom det jag älskar.
Jag vill ge mina barn allt dom vill ha.
Jag vill flytta så jag trivs.
Listan kan göras bra mycket längre. Ingenting är omöjligt…
har faktiskt känt det, dina inlägg har saknat personlighet totalt på senaste tiden.. även om de såklart är kul att följa erat vardagsliv också! (och bilder framförallt), så känns de bara inte längre som samma Denize… skulle kunna vara skrivet av vem som helst.
MEN, jag tror att det är oundvikligt med tanke på hur du har haft det sedan Elian föddes. Ingen sömn osv, klart att det tär på dig o din inspiraton. Du kommer ha massa tid att hitta tillbaks till dig själv när allt blir lite lugnare. När Elian blir större, börjar på dagis osv. Och när du finner din inspiration igen kommer du äkert få lust att ge dig ut lite mer också, o att kanske träffa någon som du känner att du har något att erbjuda.
Lite tankar bara. Jag förstår dig iaf ! 🙂
Det är nog snarare brist på sömn du lider av, inte brist på inspiration! När du får chansen att ta igen all förlorad sömn ska du se att inspirationen kommer som ett brev på posten..
Hej !
Om du gillar att ta foton kan du gärna kolla in på på min blogg ^^ , lägger in inlägg varje dag , sen bloggar jag om foto tips, foton jag själv har taggit , helt vanliga dakboks inlägg och massor av annat ! Blir iaf jätte roligt om du kan kolla in där och se om det är någon blogg i din still som du kan kolla in lite då och då ibland 🙂
Förlåt om du inte gillar sonna inlägg ''/
Min Blogg : http://www.wikiwiktoria.blogg.se
Håller med fransyskan här ovanför. Det är sömnbristen som gör sitt. Jag är inne i samma stadium just nu. Och det faktum att man är ensamstående. Det spelar ingen roll hur mycket ens föräldrar ställer upp så man får sova några timmar. Det faktumet att man är själv – att man står ensam, att man inte har någon att stödja sig mot – det tar jäkligt mycket kraft.
Men det kommer att bli bättre. Både för dig och för mig. Det här är bara ett skede i tiden. Det kommer att passera och förändras. Till det bättre =)
Styrkekramar till dig!
Jag passar på att säga hej när jag ändå är här och vill samtidigt tipsa om min blogg som du hittar på http://wordsbyme.se. Där kan du se mina senaste tavlor, läsa om mitt 2010, mina senaste shoppingfynd osv.. Ha en trevlig dag!
Jag förstår dig lite, fast jag har ju såklart aldrig varit i din situation. Men visst skiljer det sex år mellan dina barn? När Ellian slutar förskolan har du alltså varit "småbarn"sförälder i tolv år. ENSAM. Vilken tjej du är alltå… Jag vet var jag vill komma men det går inte att skriva det bara såhär. I alla fall Denize, du har all tid i världen och du är AMAZING! Jag vet många många föräldrar där jag bor som aboslut inte tar sitt ansvar för sina barn så som du gör. De kommer inte ens i närheten. När Elian blir större så kommer du också känna att du KAN göra vad du vill i livet, du har tid så du behöver inte veta eller göra det nu nu nu! Och den här vintern har väl tärt på oss alla, med eller utan barn.
Men glöm inte bort att komma ihåg dig själv 🙂
Tänkvärt inlägg och inte alls en massa babbel bara tycker jag. Jag tycker du är grym! Och som kloka ovanstående sagt så kommer din tid komma, lite mer sömn bara så hittar du nog din gnista igen.
Hej,håller med fler av ovanstående talare att det är sömnbristen som ger dig den där ihåliga tomhetskänslan. Det är helt enkelt jobbigare med 2 barn, speciellt när man inte får sova!! Men din blogg är fortfarande kanon, bara en sk jag skulle vilja att du ändrar… Istället för ensamstående Mamma, kan du inte kalla dig ENASTÅENDE MAMMA, för det är ju precis vad du är.
Kram
Hej!
Jag är själv tvåbarnsmamma och har varit i din situation, det är sömnbristen som du lider av. Man är inte sig själv och man tvivlar på det mesta i livet – inklusive en själv. Det enda som egentligen gör att man orkar med är barnen. All den kärlek dom ger.
Min minsta är 5 månader och jag har kännt mig så oinspirerad o så sliten. Nåt man inte bör känna när man är i vår ålder kan man tycka.
Men som sagt sömnbrist gör att man inte är sig själv. Jag har turen att ha pappan i mitt liv som hjälper till och ställer upp, men ändå känner man sig trött. (Småbarnstiden i ett nötskal) Så jag kan bara föreställa mig hur du måste känna som klarar av allting själv. Jag har sån respekt för ensamstående föräldrar. Allt dom gör, allt dom klarar av. Det krävs en stark person för det.
Dina barn verkar helt underbart goa och dom verkar ha en jättebra mamma som verkligen gör sitt bästa! Det ska du ha eloge för. Kämpa på, nångång kommer du ikapp med sömn, drömmar, mål, ja allt! Passa på att njuta av mammaledigheten och bekymra dig inte så mycket om alla annat det kommer falla på plats tids nog.
Många kramar till dig och din familj.
Jag tycker att det du skriver är underhållande och intressant att läsa, så du lyckas nog bättre än vad du tror! Inspirationen kommer tillbaka snart…det gör det alltid när man har en svacka! =)
Hej Denize!
Din blogg har varit min favoritblogg sedan jag hittade den, över ett år sedan, och är fortfarande idag. Alla känner som du känner ibland och det är bara att vänta på bättre tider.
Jag undrar en sak; om Elian hade varit en tjej hade du då velat ha ett till barn?
Lycka till med allt och hoppas det känns bättre snart!
Kram <3
Din blogg,du och dina barn och dina underbara foton är beroendeframkallande.Alltid intressant att läsa den.Du är en otrolig person,säger jag som bara känner dig genom bloggen kram!
Jag hittade hit till din blogg via blogg.se’s startsida för någon vecka sedan. Sedan dess har jag plöjt igenom din blogg från arkivets start (oktober 2009) och jag förundras över din styrka och din känslighet. Riktigt imponerande!
När jag läste detta inlägg var det som att titta på en film man redan sett tillsammans med någon som inte sett den. Du kommer att flytta till värmen! Att våga ta tag i sina drömmar och att få dem att gå i uppfyllelse är det bästa man kan göra för sig själv!