En ensam mammas mardrömmar

I natt drömde jag helt sjuka mardrömmar.  Dom var så intensiva och påfrestande så att jag liksom visste att jag drömde.  Jag försökte att inte beröras, med tanke på att jag visste att det var på låtsas… men ändå gick det inte att vakna upp ur skiten.  Jag känner mig illamående fortfarande, för att det var så verkligt.  Läskigt verkligt!

Men sanningen är nog att verkligheten inte var så mycket bättre att vakna upp till idag.
Det är som ni påpekade i mitt tidigare inlägg om inspiration.  Jag känner som jag gör pga sömnbristen… allt blir så mycket värre och jobbigare av det.  Och så är det.  Jag är trött… så satans in i helvete trött.  Trött på att vara trött! Och dessutom trött på att jämt behöva tjata om att jag är trött.
Ensamheten blir tydligare, man blir känsligare, man mår sämre… man blir knäpp helt enkelt.  Jag saknar mitt gamla jag.  Att vara stark, skaka av mig småsaker och leva mitt liv utan bekymmer.
Men nu känner jag som jag gör.  Och jag vet att det blir bättre.  Bra mycket bättre.  Sen…

För att göra allt ännu värre så börjar jag bli sjuk igen.  Jag orkar inte vara det när jag redan är såhär less och slut! Men så länge Elian kan hålla sig frisk så skall jag nog palla. 
Och än så länge verkar han vara pigg.  Han ligger och kastar en bröstpumpsdel (favvoleksak typ) till ena sidan av rummet, kryper dit och hämtar den och kastar bort den igen.  Lättroad…