Mitt och Emilias liv tillsammans
”Jag skulle vilja läsa mer om din o emilias tid när hon var liten. typ ifrån allra första början o mer bebisbilder på henne. berätta om den tiden… skolan, kompisar, killar osv… hur det var när emilia var yngre helt enkelt”
(Varning för lång text)
Jag var fjorton år när jag såg första plusset på den lilla stickan, jag var fjorton år när hela mitt liv och hela min värld vändes upp och ned. Jag hade ingen aning om vilken fantastisk, skrämmande, tuff och alldeles underbar resa jag hade framför mig. Jag var bara ett barn… med ett barn på väg.
Jag var ensam, så jäkla hjälptlöst ensam. Alla var emot mig, folk vägrade prata med mig, jag tvingades prata med kuratorer för att få mig att inse att abort vore det enda vettiga valet. Ingen förstod mig – men ändå lyckades jag envist stå på mig i mitt beslut om att behålla mitt barn, trotsa alla principer och bli en ung mamma.
Tiden gick, fåtal personer började inse att jag hade bestämt mig, att INGET kunde förändra mitt val. Jag började få stöd med tiden av min familj, jag växte med graviditeten, mognade, började förbereda mig inför vad som skulle komma och lät hela mitt liv kretsa kring det lilla miraklet i magen.
Emilia var en liten buse i magen och skulle ut alldeles för tidigt, jag var in och ut på förlossningen många gånger, fick ligga inne på en specialavdelning för att förhindra förlossningen att sätta igång. Så slutet av graviditeten var en enda väntan. Men till slut kom hon, precis när hon skulle! Värkarna satte igång på självaste BF-dagen och efter en rätt normal förlossning såg min dotter dagens ljus. Den första Augusti 2004 kl 14.33 började mitt liv på riktigt!
Första tiden var dock kämpig med henne. Precis som många tider därefter. Jag led av en form av förlossningsdepression. Jag kunde inte riktigt glädjas åt mitt nya liv, jag kunde inte riktigt landa eller andas ut. Jag hade svårt för att acceptera det.
Mitt liv som mamma var inte alls som jag hade förväntat – men vilken fjorton-femtonåring kan föreställa sig ett liv med ett spädbarn? Jag som inte ens hade någon erfarenhet av barn, jag visste inte vad det innebar.
Första åren bodde jag hemma hos mina föräldrar. Jag och Emilia delade på mitt lilla flickrum och jag är så himla glad nu i efterhand att jag ”tvingades” bo kvar hemma i början. Jag själv tyckte då att jag var tillräckligt mogen för att klara mig själv, bo ensam och göra allt ensam och visst; hade jag haft möjligheten så hade vi nog överlevt… men nu fick jag en chans att ge Emilia det absolut bästa och fick en massa stöd och hjälp av min familj.
Emilia började på dagis när hon var runt året och då fortsatte jag att plugga på distans, precis som jag hade gjort under större delen av graviditeten. Ett tag gick jag i en vanlig skola för att få till det ”sociala livet” men jag hamnade efter för mycket, Emilias dagissjukdomar och annat gjorde så att jag missade en del så jag fick ännu en chans att fixa allt på distans så det var det jag sysslade med då.
Vid den här tiden, när jag var ca 16 år gammal började Emilia spendera en helg, varje månad hemma hos min faster så jag fick chansen att ”vara ung”. Jag umgicks med vänner, var ute på kvällarna, gjorde sådant som alla ungdomar gör. Jag tänkte där ett tag att ”fan, vad kul detta är… tänk om jag fick göra det lite oftare”. Men det var förbjudna tankar, det visste jag. Emilia var mitt val, mitt ansvar! Och jag är glad över att ingen tog över det ansvaret som andra föräldrar lätt gör när deras ungar får barn tidigt. Jag fick klart för mig att det var mitt barn och ingen annans, det var jag som var mamma.
Även fast jag fick dundermycket hjälp hemma så visste E att jag var mamma. Jag tog det riktiga ansvaret, skötte det viktiga, stod för hennes utgifter – även fast jag bodde hemma.
Jag växte snabbt ur min sextonåriga fas och insåg att det inte fanns något viktigare än mitt barn. Jag skärpte till mig efter ett par wake up calls och flyttade hemifrån när jag var 17.
Vi hade det tufft ett tag, med många bostadsbyten, lite kass ekonomi osv… men jag gav inte upp. Jag skulle ge mitt barn det hon förtjänade. Jag såg till så att hon alltid hade det hon behövde och ett tak över huvudet, även om det var svårt att hitta en fast punkt.
Emilia har dock alltid varit ett tryggt barn, helt omringad av kärlek och människor som vill henne väl. Hon har alltid varit glad, omtänksam och trygg i sig själv och livet omkring sig.
Vi hann flytta fem gånger inom loppet av ett par år (andrahandslägenheter), men hon gillade läget och hängde med i svängarna. Hon hade dock alltid samma dagsrutiner, och jag tror att det var viktigt. Oavsett var hon befann sig så visste hon att det var samma tider och regler som gällde med mat och sömn.
Jag blev färdig med mitt plugg och började jobba på lite olika ställen. Det blev en hel del helgjobb också och då fick Emilia en ny vana: varannan helg hos mormor och morfar. Det var verkligen guldvärt! Hon hade ju inget ”andra hem” hos pappa eller så, så helgen hos dom blev hennes skoj-helg. Ett tillfälle för henne att komma ifrån och bli ompysslad och ett tillfälle för mig att få egentid.
Det finns inte ord som beskriver min tacksamhet till mina föräldrar. Enda sedan dag ett. Jag råder ju verkligen ingen annan i 14-15-års åldern att skaffa barn, verkligen INTE! Men jag klarade det bra, riktigt bra och det är tack vare vägledning och stöd från mina päron. Jag tror att det är viktigt för ett barn som skall få barn: att ha stöd. Man kommer behöva hjälp.
Men anyway, vad det gäller killar så hade jag faktiskt inga problem med det. Folk tror ju att man kommer dö ensam om man blir en singelmamma. Att killarna skräms iväg.
Den enda som är värd att nämna är dock M. Det var det enda seriösa förhållandet jag hade och även om det var en jävla bergodalbana så är vi goda vänner idag. Han är den som, förutom min pappa, tog över fadersfigursrollen och blev Emilias manliga förebild. Han hjälpte till på nätter, dagtid, lekte, uppvaktade på födelsedagar osv. Det kommer jag och Emilia alltid vara tacksamma för! Han har verkligen ett hjärta av guld.
Nu blev det ganska långt, även fast det kan bli bra mycket längre. Jag och Emilia har gått igenom så himla mycket tillsammans… men jag försökte hålla det så kortfattat som möjligt.
Emilia förändrade mitt liv, gjorde mig till den jag är idag och utan henne hade jag inte varit någonting alls.
Jag har aldrig ångrat henne, aldrig någonsin. Även fast det har varit tufft emellanåt och man har tänkt ”tänk om…” men innerst inne vet jag alltid att det är hon som gjorde och gör mig hel.
Jag är stolt över både henne och mig idag efter allt som har hänt. Vi har klarat mycket som får mig att tänka att om vi klarade det så kan vi klara vad som helst. Det är vi mot världen…
Ååh, jag älskar älskar älskar bilderna på er. Så otroligt underbara.
Hoppas du snart får tag i den andra hårddisken så att vi kan få se fleeer bilder från när hon var liten 🙂
Kram
Gud så vacker du är i dom kläderna till vänster! Och Emilia med!
Ni ser verkligen ut som prinsessor!
Kommer du någon gång låsa upp din gamla blogg?
Kram Anastasia
Du är bäst Denize. Det hoppas jag att du vet. Jag har känt dig under hela Emilias uppväxt och jag sett en sida hos dig som nog inte många sett i verkligheten. Du är en helt underbar människa som tar dina barn framför allt.
Trots alla motgångar så har du gjort detta hur bra som helst. Du är en helt underbar mamma. Det har du alltid varit. Alltid trott på dig sedan dag ett.
Emilia är helt klart det bästa som hänt mig. Alla dagar jag har spenderat med henne kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta. Jag kommer ALLTID finnas där för hennes oavsett vad. Det hoppas jag att ni båda förstår. Mitt lilla troll. Numera väldigt stor. Inte alls så nöjd med det. Men men.. tiden går fort.
Du har gjort ett otroligt bra jobb Denize!
Oj vad roligt att läsa! =)
kram på er
Åh vad mysigt att få läsa eran historia! Känner igen mig i det där "tänk om". Tror att de allra flesta någon gång tänker så, oavsett hur gamla dom är när dom får sitt första barn.
Men det gör inget, för innerst inne vet man ju att det där "tänk om" inte finns. Det är inte verkligt, det är ungefär som när man sitter och surfar runt på Ving och letar svindyra solresor med tanken "tänk om man var ekonomiskt oberoende". Det är en tillfällig verklighetsflykt. Inget annat. Och sånt måste man få ha utan att få dåligt samvete, oavsett vad det gäller =)
Åh vad mysigt att få läsa eran historia! Känner igen mig i det där "tänk om". Tror att de allra flesta någon gång tänker så, oavsett hur gamla dom är när dom får sitt första barn.
Men det gör inget, för innerst inne vet man ju att det där "tänk om" inte finns. Det är inte verkligt, det är ungefär som när man sitter och surfar runt på Ving och letar svindyra solresor med tanken "tänk om man var ekonomiskt oberoende". Det är en tillfällig verklighetsflykt. Inget annat. Och sånt måste man få ha utan att få dåligt samvete, oavsett vad det gäller =)
Åh vad mysigt att få läsa eran historia! Känner igen mig i det där "tänk om". Tror att de allra flesta någon gång tänker så, oavsett hur gamla dom är när dom får sitt första barn.
Men det gör inget, för innerst inne vet man ju att det där "tänk om" inte finns. Det är inte verkligt, det är ungefär som när man sitter och surfar runt på Ving och letar svindyra solresor med tanken "tänk om man var ekonomiskt oberoende". Det är en tillfällig verklighetsflykt. Inget annat. Och sånt måste man få ha utan att få dåligt samvete, oavsett vad det gäller =)
Riktigt kul blogginlägg att läsa!
vad starkt av dig!
jag är själv 14 år nu och skulle aldrig kunna tänka mig att ha barn. men jag skulle nog få samma känsla som dig om jag skulle varit gravid.
men anyway- jätte fint skrivet och helt otroligt starkt och fint gjort av dig.
bilden på er till vänster är helt otroligt vacker!
Så söta 🙂 Bilden till höger ser ut att kunna vara en smygbild på en hollywood mamma o hennes dotter 🙂
underbart inlägg. du skriver så bra å dela av dig härligt m oss så mycket… gillar det massa!
Seriöst, det är helt vansinnigt vad du är vacker!
Och att läsa din text ger mig gashud, jag har alltid förstatt genom att läsa din blogg att du är en enormt stark människa, men det är först nu som jag VEKRLIGEN förstar hur jäkla bra du är!
Otroligt vacker historia. Påminner mycket om mig och min dotter Leah (4 månader&2 veckor)..
Du har otroligt söta barn, Vad brukar du och Elian göra på dagarna? Har ni något speciellt för mamma/son, bara ni två lixom..
Just nu har jag en liten bloggpaus, men du får gärna svara på facebook: Malin Grahn
Annars kan du svara som komentar på min blogg, brukar vara inne där och titta ibland! Kram.
Vad roligt att läsa lite mer ingående om ditt och Emilias förflutna. Jag tror aldrig att vi andra kan förstå hur jäkla stark du är, som klarat detta, trots att du hade så mycket som talade emot dig. Du är grym.
Jag beundrar dig verkligen Denize!
Helt fantastiskt hur du har kämpat på och vilken bra mamma du är, helt osjälvisk och du är en sån stor inspiration.
Så vackert
Jag beundrar dig verkligen Denize!
Helt fantastiskt hur du har kämpat på och vilken bra mamma du är, helt osjälvisk och du är en sån stor inspiration.
Så vackert
Jag beundrar dig verkligen Denize!
Helt fantastiskt hur du har kämpat på och vilken bra mamma du är, helt osjälvisk och du är en sån stor inspiration.
Så vackert
Bra skrivet 😀
Tycker om att även om du själv blev gravid vid 14 års ålder och inte ångrar ditt bar, visar du i texten hur svårt det är och hur mycket det påverkar.
Riktigt fin 😀
Den vänstra bilden är underbar!
Åh vilken mysig och härlig text att läsa 🙂 Bilderna på er är underbara också, speciellt den vänstra 🙂
söt bild <3
söt bild <3
söt bild <3
Vilket fint inlägg, roligt att få reda på det 🙂 Kram
Jag har bara träffat "m" några gånger genom en gemensam vän. Men dom gångerns jag har träffat honom har jag märkt att han verkligen är en underbar person.
Älskade vän! Du är må vara liten t.o.m. minst.. haha… men du är LÄTT bäst o vackrast!
Minns så väl kvällen då den vänstra bilden av er togs… Minnen.. 🙂
Känner mig hedrad att jag fått finnas med i ditt liv redan innan lilltrollan fanns och nu under dessa fantastiska år! Älskar henne som min egen, det vet du!
Ni två o Lilleman, Ni är FAMILJ!!! Saknar er så jag dör här borta!! komsi komsi
ÅÅÅH, uppskattade verkligen detta inlägg!! Mer av detta tack 🙂 väldigt bra skrivet och roligt att höra av förr i tiden! Skulle väldigt gärna vilja läsa din gamla blogg, får man önska det? 🙂
Du skriver fantastiskt Denize. Så himla fint.
Vad otroligt fint skrivet! Du har verkligen en förmåga att uttrycka dig i ord:)
Oj vad jag kunde relatera till mycket av det du skrev. Var ju själv lika gammal som dig när jag fick min dotter och jag fyller 18 år iår. Bra skrivet!
vilken berättelse! Så fina bilder på er två!
//Maria