Christmas time

Det blev inte sådär jättemycket Xmas-shopping igår.  Det blev sent och en massa strul men viktigast var i alla fall fler småpaket från tomtenissarna till kalendern.  (Ha lite överseende med att jag ibland skriver i gåtor, men min stora lilla dotter går in på min blogg för att titta på bilderna ibland och jag är rädd för att hon ibland läser! Oftast gör hon dock inte det om det är längre texter… haha).
Hur som helst.  Jag plockade på mig lite grejer och lade det mesta i säker förvaring när jag kom innanför dörren igårkväll.  Sedan satte vi oss för att käka hämtmat till middag och så fick Emilia hjälpa morfar att packa upp varorna från storhandlingen.
Efter ett tag kommer hon ut till mig och säger ”åh, är dom här till mig?” med ett stort leende.  ”Eeeeh…. jaaa… varsågod” säger jag och försöker allt vad jag kan för att inte skratta.  Jag hade visst glömt lite grejer i påsarna.
Sedan undrade hon varför jag log sådär och då insåg hon att hon hade hittat julklappar.  Smarto.
Några småpaket gone alltså.

Sedan blir det ännu bättre.  Ungarna satt och kollade på tv och vi andra satt och pratade lite om julen när vi var små.  Smart som någon av oss var så glömdes det helt och hållet bort att Emilia är stor nog att förstå vuxna konversationer och det avslöjades en hel del om julkalendern.
Emilia låtsades nog som om hon inte hörde något, men den ungen hör ALLT.  Hon kan liksom sitta och vara helt inne i sin lek, verka som om hon befinner sig i en bubbla men ändå hör hon vad vi andra säger och kan säga från ingenstans ”men vadå?” osv.  Man är aldrig hemlig i hennes närvaro och man får aaaldrig ha en konversation för sig själv.

Men jag har ju nämnt tidigare att Emilia inte riktigt tror på tomten längre.  Hon undrade varför tomten lät som morfar, varför tomten kom juuuust när morfar gick ut, varför tomten ser annorlunda ut varje år, varför han låter annorlunda och yadayada.  Men det är just den där viljan att tro på det som är magisk.  Jag ville fan tro på tomten enda tills jag var 15, hehe.  Nej, men jag minns det så väl.  Julen var en fantastisk tid, allt var underbart och vackert, det var spännande och man var förväntansfull… även om man egentligen visste sanningen innerst inne.
Fram tills i år har hon ju i alla fall gått på ’min sanning’: Varför tomten ser annorlunda ut varje år? Vem gör inte det, alla förändras.  Varför han låter annorlunda? Han börjar bli gammal och trött.  Och självklart var det synd för morfar att han inte hann träffa tomten, men han behövde verkligen ge sig iväg och uträtta ett viktigt ärende.