Julafton – Del 3

Efter middagen gick Emilia och Mormor in i ett rum, stängde in sig och började kolla på Julkalendern.  Självklart dök ju tomten upp några minuter efter att dom hade stängt in sig, hehe.
Efter allt tjat så vågade hon inte ens öppna dörren, så det fick jag göra.  En blick på honom så var allt lugnt, jag tror att hon genomskådade allt där och då men hon var duktig på att spela med.  Hon ville ju så gärna!
En blick från Elians håll och han skrek hysteriskt.  Sprang fort från hallen in i vardagsrummet och tårarna sprutade åt alla håll.  Jag förstår honom, han är ju feg i vanliga fall och nu klev ett hårigt monster in i varån lägenhet.  Han hade ju verkligen skägg i hela ansiktet i år, haha! Han hade ju dessutom en läskig röst.  Monster som sagt!

Jag tror att det var första gången som han någonsin ville lämna mig.  Jag stod och skrattade (förlåt, men det är så jävla kul när barn blir rädda för tomten, jag är elak, ja), försökte säga att tomten är ju sååå snäll och tomten kommer ju med paket, koooom så hälsar vi på tomten.
Men Elian hängde över min axel och sträckte sig förtvivlat mot Morbror S som stod längst bak i rummet.  När han fick gå över till honom så slutade han gråta, men om S tog ett steg mot tomten så spände han sig så hårt som det bara gick och hjärtat bultade för fullt.
Vi försökte verkligen övertala honom om att tomten inte var farlig, men han litade inte på oss.

Emilia var i alla fall framme där, tog emot paket, kramades, babblade och skrattade.  Sedan gick tomten och Elian var på sin vakt.  Han ville inte ens öppna sina paket då han troligtvis förknippade det med tomten.
Jag fick gå en runda genom lägenheten med honom så att han blev övertygad om att Santa hade dragit.

Efter ett tag släppte skräcken, vi spelade charader om vem som fick öppna paket, Elian öppnade förstås i sin egen takt och barnen hade skitskoj.  Ni skulle ha sett lyckan i Emilia när hon öppnade allt som hon hade önskat sig.  Herregud, det var obeskrivligt.

Elian fick bland annat en eldriven bil.  Det var skoj att se den i lådan ”oj, oj, oj, där, vrooom” sade han om och om igen.  Men när han väl satte sig på den och den började åka så skrek han ”NEJ” och började gråta hysteriskt igen.  Den fega ungen var det, ja.  Men han var väl inte alls beredd på att den skulle åka och låta, hehe.
Det passade sedan bättre att gå bredvid den eller låta dockan åka på den.