Mer om Emilias pappasituation
Emilias pappa flyttade in hos mig och mina föräldrar när jag var gravid. Vi var unga och naiva men kära. Jag tänkte i dom banorna att vi skulle hålla ihop för alltid, att det var han och jag… och vårat växande mirakel i magen förstås. Han + Jag = Emilia.
Men vårat förhållande skulle bli allt annat än lätt. Första veckorna efter att Emilia föddes var han faktiskt till otroligt stor hjälp och det är väl dom veckorna jag inte kan stjäla ”världens bästa pappa” ifrån honom. Jag var sjuk efter förlossningen med infektioner och led av förlossningsdepression. Han ställde verkligen upp och tog hand om våran nyfödda så mycket han kunde.
Sedan började det spåra ur efter det och han bevisade gång på gång med olika saker att han verkligen inte var redo för pappalivet.
Vi gjorde slut några månader senare och han tog sitt pick och pack och flyttade hem igen.
Efter det hade han Emilia några helger här och där, oftast med hjälp av hans släkt och familj och även vänner som han bestämde sig för att lämna bort Emilia till.
Efter en incident då en familjemedlem till honom ringde mig och sa ”vi tar Emilia” närmade det sig slutet av deras såkallade relation. Mitt hjärta blöder av det här minnet än idag. Dom ville inte lämna ifrån sig Emilia och jag såg min bebisflicka där bakom dörren med armarna utsträckta framför sig och hur hon ropade ”mamma” men dom bara slog undan henne och stängde ut mig.
Senare samma kväll stormade en del av deras släkt in hos oss och förklarade att jag krävde för mycket av honom. Att han inte pallade trycket av att ta hand om Emilia dom helgerna.
(Jag funderar än idag på varför i helvete dom vägrade lämna ifrån henne timmarna innan då?)
Det var sista gången jag eller Emilia såg honom.
Jag tänkte att om det var så jobbigt för honom så skulle han få ta nästa steg, det var upp till honom att ringa och förklara hur han ville ha det. Men det samtalet kom aldrig… veckor blev till månader och månader blev till år.
Några år senare fick jag en chock när jag lyssnade av mina meddelanden och hörde hans röst förklara att han ville ha kontakt med Emilia igen.
Vi bestämde att vi skulle ses och prata först, planera, komma överens.
Men han dök aldrig upp, sedan skickade han något sms om att hans mobil var urladdad.
Han hörde aldrig av sig efter det.
När jag pratade med honom i telefon innan vi bestämde att vi skulle ses så undrade jag såklart varför och hur han kunde ha vänt ryggen till. Han förklarade att han inte hade något att ge Emilia, att han inte hade varit redo.
Och på ett sätt förstår jag hur han tänkte. Han visste att han inte var bra för henne, att hon skulle ha det bättre utan honom.
Men jag förstår inte nu i efterhand var det där samtalet kom ifrån om han bara skulle strunta i det igen? Insåg han att han fortfarande inte hade något vettigt att erbjuda sitt kött och blod?
Och även om jag har viss förståelse för hur han tänker så ursäktar det inte hans familj. Vuxna människor som återigen var barnvakt och skapade ett band till Emilia. Jag ser ingen vettig anledning till att dom också bestämde sig för att skita i henne. Oavsett hur jag skruvar och analyserar detta så kommer jag aldrig förstå mig på dom.
Hur som helst. Med åren som liten Emilia har hon nöjt sig med att veta att hennes pappa inte är närvarande, men att hon har en morfar som ställer upp istället.
Jag har aldrig nekat henne information hon vill ha och jag har aldrig ljugit ihop några falska historier om honom.
Vi har pratat öppet, jag har visat bilder men jag har inte berättat något detaljerat.
Vid ett tillfälle hörde jag hur hon berättade för folk att ”min pappa bor i Kina”. Det hela var rätt komiskt, men hon var ju så liten. Hon hade förknippat Chile med Kina och fått för sig att han bodde i det landet, inte att han kom därifrån.
Men nu är frågorna inte lika ytliga. Nu är det känslomässiga frågor. Hon är ju inte så liten längre, hon förstår mer än vad jag säkert vill och hon tänker så himla mycket och analyserar… precis som jag gör.
Efter att ha läst era kommentarer och erfarenheter så känns det bättre nu att sätta mig ned och prata med henne. Inga onödiga detaljer som i det här inlägget, det är oviktigt för henne att veta just nu. Men jag kommer inte vrida mer på sanningen, gå runt det hela så mycket som möjligt och prata bort det.
Hon förtjänar att veta vissa saker. Jag antar att hennes vänner pressar henne mycket också och att hon på så sätt är ivrig om att få reda på saker nu.
Jag kommer absolut inte svartmåla honom, säga något elakt eller berätta om några fruktansvärda minnen. Jag kommer bara säga det jag vet, vilket egentligen inte är så mycket om man tänker efter.
Jag får ju en stor lust till att ringa upp människan och säga ”Du, våran dotter undrar varför hennes pappa inte vill ha henne – vad skall jag säga?”.
Otroligt bra skrivet. Om jag var du så skulle jag verkligen vilja ringa till honom och fråga honom precis det du skrev, ställa honom mot väggen.
Du har otroligt söta barn!
Har följt din blogg ett tag o båda dina barn är underbara!Vad är mer fantastiskt än att se på sina barn o känna den kärlek strömma i kroppen som man har till dem.Kan förstå att det är jobbigt när frågorna börjar dyka upp ang. Emilias pappa.Vad berättar man, vad berättar man inte.Men som sagt var,var ärlig i den mån det går,en vacker dag kommer hon veta allt som hänt i ditt o hennes pappas liv.Emilia är ju en sådan god tjej (vad du beskriver i bloggen o vad man ser)Sålänge hon har dig o Elian o andra släktingar runtom sig som överröser henne med kärlek ska hon klara sig fint här i livet!Det gäller att vara stark som mamma o det tycker jag du verkar vara.Lycka till
Ring honom så får han själv förklara, om han nu har staken till det! Förstår att detta är jobbigt för dig.
Hej
Om han nu inte kan berätta för E själv varför så kanske han skriva ett bre iaf som du kan läsa för henne. Fast jag tycker ju såklart att han kan prata med henne själv. Det är ingen lätt situation, men som sagt man skall aldrig prata illa om den andre även om man har lust att säga både det ena och det andra. Barnen kommer ju alltid ha en förkärlek till sina föräldrar oavsett dom är närvarande eller inte.
Lycka Till!
Egentligen är det just det du skulle göra. Ring honom. Helt seriöst med den frågan. Det är hans dotter också, han kanske behöver höra att hon undrar..
Gud vad ont det gör i mitt hjärta när jag läser detta,jag började även gråta,hoppas att allt löser sig,du är så otroligt stark som är ensamstående
Jag håller med, ring honom! Nån gång kan man ju tycka att han ska få stå till svars för sina val. Inte för att det egentligen handlar om honom, det handlar ju om Emilia men det är ju egentligen bara han som har svaren
Bra ring till honom, då vet han nog inte vilket ben han ska stå på. Bor resten av hans släkt i närheten av er? Ruttet av dom att skita i henne.
Hej! Är ganska ny läsare här, har fastnat eftersom vi är jämngamla och jag går i bebistankar. Gillar din blogg starkt!
Jag tycker du ska ringa upp honom och ställa din fråga! Helt vettigt!
Lycka till!
// Moa
Ring honom! Jag kände honom en gån i tiden och även om jag inte riktigt kan säga att jag gör det längre så tror jag inte att han kan ha blivit så kall så att han totalt skiter i sin egen dotter (som förövrigt är som en spegelbild av honom). Möjligtvis är han för feg för att göra det men det är hans förlust, Emilia är verkligen en fantastisk flicka och du är grymt stark som klarar detta!
ni bodde väl på samma ställe, nynäshamn visst? hur kommer de sig att ni aldrig har stött på honom?
Jag kan inte tänka mig hur de känns, har en dotter på 16 månader, tänker mig i samma situation och jag blir så förbannad,
keep up the good work!
Ring honom! säg din dotter undrar varför du inte vill ha henne, om han är man nog så borde han kunna förklara det för henne. Du borde faktiskt ringa 🙂 Dina barn e suuper söta!
Håller med de andra som skrivit här – ring honom och berätta att Emilia frågar om honom och att du inte vet vad du ska säga. Då får han en chans att komma till tals (även om han har haft gott om chanser) och du kanske får lite mer lugn.
Förstår att du sitter i en jobbig situation, men vill ändå peppa dig och säga att du verkar ha gjort ett fantastiskt jobb! Jag är så grymt imponerad över din ork, din styrka.
jätte bra skrivet! och jag tycker det är starkt jobbat av dig att ha klarat av att ta hand om emila alldeles ensam och ändå gå och veta att hennes pappa och hans släkt inte vill veta av henne. Så starkt jobbat tjejen!
Jag tror att du är helt rätt ute. För sanningen är alltid lättast att hantera. Även om det inte är lätt så klart. Ta det i hennes takt och ett steg i taget. Du är bra modig och stark du =)Och väldigt moget tänkt. Och så kan man tänka så här. Att DU gör det du anser är bäst för dina barn. Och det DU tycker är roligt och nödvändigt. Att den andre inte vill det är jätte sorgligt och allt det där. Men det är trotts allt hans ansvar. Och det kan man aldrig göra nått åt. Lägg din energi på de som är viktiga för dig.
Jag beklagar oerhört att Emilias pappa inte vill vara del av hennes liv, men det är han som förlorar på det. Han förlorar kontakten med en underbar liten människa som är hans dotter. MEN, hon har en fantastisk mamma som ger henne det absolut bästa av världen och uppfostrar henne till att bli en fantastisk individ. Det är bra att du berättar för Emilia, och låter henne bilda sig en egen uppfattning. Det är inte omöjligt att hon kommer vilja ta kontakt med honom senare i livet, och då är det bra att hon vet och inte känner att hon blivit förd bakom ljuset tidigare.
Jag har själv brutit helt med min pappa, dock först efter att jag blivit vuxen och fått egna barn. Jag ångrar det inte en sekund. Förälder är inget man blir, det är något man väljer att bli och min pappa har aldrig engagerat sig i mig. Efter 26 år bestämde jag mig för att klippa banden och han har inte försökt ta kontakt med mig efter. Hans förlust, inte min.
Jag kan inte tänka mig hur det är att vara i din situation så har inte några råd att ge. Men måste säga att du verkar vara en väldigt stark och härlig tjej! Och även en helt underbar mamma till dina barn 🙂
Hoppas allt löser sig!
Skickar massa styrkekramar
Jag förstår att det ät väldigt jobbigt, men jag kan ju tycka som såhär att det är han som skall få förklara för Emilia om varför han inte finns där för henne! Tycker att du skall ringa upp honom och försöka fixa en liten fika som far och dotter kan hå på. Men jag förstår om det inte går jag menar, han är nog inte så stark att han kan stitta och kolla en liten,oskyldig och vacker tjej i ögonen och svara på hennes frågor.
Du är en underbar mamma!
Lycka till!
du är så himla stark denize! 🙂
håller nog med många härinne…ring honom… en vacker dag så lär han få ett samtal från sin dotter som undrar va fan han varit ngnstans.
Du är sjukt grym och stark.
Skriver jättebra.
Jag tror att även fast Emilia är liten så förstår hon. Bra att prata med henne 🙂
Ha det bra du och din underbara lilla famlij 🙂
Jag har följt din blogg i evigheter men slutar aldrig att förvånas över hur stark du är. Du är verkligen en jättestor förebild och du har otroligt fina barn!
Fint skrivet, man blir verkligen berörd. Hoppas samtalet med Emilia går bra nu. Diego kanske behöver en knuff i baken en sista gång.. jag hade kontaktat honom om jag var du.
Emilia är verkligen vacker, och lilla Elian också såklart!
Kramis
När jag föddes så hade mina föräldrar gjort slut efter ett stormigt förhållande. Pappa hälsade på på bb, samt några gånger de följande månaderna. Bestämde sig sedan för att han inte ville ha mig (det handlar inte om att han inte var redo eftersom han hade ett barn sen innan med en annan kvinna). Hela mitt liv har jag hittat på saker som att min pappa jobbar utomlands eller när folk frågar vad min pappa jobbar med och jag inte vetat men inte velat säga att jag inte vet har jag hittat på olika job osv. Alltid undrat, min mamma pratade Aldrig med mig om det och förklarade inte. hon visste nog inte vad hon skulle säga. Samma dag som jag fyllde tio kom ett brev på posten, ''Grattis Jessica! Ring mig om du har lust ''telefonnummer'' /Pappa'' Först trodde jag det var ett skämt, men det kom fram att det var på riktigt. Jag började träffa han och var sååå glad! Efterhand avtog dock glädjeruset. Och nu när själv har barn har jag insett att jag är så himla glad att jag sluppit ha han i min uppväxt. Min mamma har varit världens bästa mamma. Fast att jag när jag var yngre på något sätt anklagade henne i smyg för att jag inte hade någon pappa. Nu är jag henne så tacksam. Det jag vill säga med min lilla historia är att Emilia kan undra, vara ledsen, inte förstå och kanske till och med anklaga dig. MEN när hon blir äldre så kommer hon tacka dig och förstå. Och du gör helt rätt i att prata öppet om det. När jag ändå håller på så kan jag säga att jag beundrar dig och tycker att du verkar vara en underbar mamma till dina fina barn. Lycka till med allt!!
bra skrivit!
Usch vad jobbigt, särskilt det att de inte ville lämna tillbaka henne, så hemskt det måste ha känts för dig! Hur som helst, jag tänker lite på det många skrivit här, att du borde ringa honom. På ett sätt håller jag med, att han borde kunna förklara det själv (hur ska du kunna det?), men samtidigt skulle det kunna ge Emilia falska förhoppningar också, om att hon kanske kan få ha sin pappa i sitt liv om hon bara visar sig från sin allra bästa sida nu, då lär hon bli än mer sårad om han sedan fortsätter hålla sig borta. Nu kan man ju alltid skylla på att han inte vet vad han missar… Så att ringa honom skulle kanske kunna göra mer skada än nytta? Men vad du än bestämmer dig för att göra, tror jag att du kommer att fatta rätt beslut. Du verkar vara en toppenbra mamma, och du känner din dotter allra bäst. Gör det du tror hon mår bäst av!
Du är en stark människa ser man som gått igenom saker 🙂 kanske Emilia får veta hela historien sen när hon är lite äldre. Sköt om er!
Jag tror att det bästa man kan göra är att svara på frågorna som Emilia har, så gott du kan utan att svartmåla "pappan"
Att försöka ta kontakt med pappan är ju också en idé, men frågan är om du får några svar?
Emilia är i den åldern när man funderar mycket och speciellt på sin bakgrund. Dom tittar på sina föräldrar, släkt, syskon osv för att se skillnader och likheter. Dom undrar si och dom undrar så. Och ibland får man helt enkelt hjälpa funderingarna på traven. Och berätta likheter i utseendet hos pappan och likheter i beteendet som amn kommer ihåg och göra det till nått possitivt.
Jag har själv en dotter som blir 9 till hösten som alltid levt utan sin biologiska pappa. Han ville inte alls ha ett barn och hotade mig till och med till livet när jag var gravid.
Sen Ronja föddes har han vidhållt att han har inget barn. Någon vän till honom vet att hon finns och hans bror. Men hans egna föräldrar vet inte ens om att hon finns. Ronja har däremot haft en annan "pappa" hela livet. Fast när frågorna om hennes utseende och olikheterna till hennes mindre syskon kom så bestämde vi oss för att berätta. Jag utelämnade såklart hoten och liknande. Jag berättade bara att hennes pappa fanns i en annan stad i Sverige och att han inte kunde ta hand om ett barn. Och att det absolut inte handlade om henne utan om att han just inte var gjord för att vara pappa.
Frågorna om hennes resterande släkt på pappans sida kom också. Och jag berättade att hon hade en farmor och farfar som inte visste att hon fanns.
Ronja bad då själv om att få skriva ett brev till sin farmor. Det var den enda hon var intresserad av att kontakta.
Så tillsammans skrev vi ett brev när Ronja var runt 7år..
Tyvärr får jag säga så har farmodern inte hört av sig tillbaka och Ronja frågar fortfarande då och då om det kommit något brev till henne.
Kan vara så att "farmor" kontaktade sin son som kanske ljög henne full med saker så hon inte trodde hon hade ett barnbarn. För allt hon fick var ett brav och ett kort. Kanske en kopia på faderskapstestet hade fått "farmor" att höra av sig tillbaka.
Men så tänker jag ibland att vill jag verkligen ha kontakt med den biologiska pappans familj när han hotade mig och sin ofödda dotter till livet..
Många barn växer upp utan sin mamma eller pappa. Eller kanske båda. Men jag tror att så länge den/dom som har vårdnaden över barnet/barnen gör sitt bästa, ger dom en massa kärlek och trygghet så växer dom upp till underbara människor. Dom kommer nog alltid ha funderingar kring sitt liv och en massa "varför" i sina tankar. Men jag tror också att dom kommer komma fram till att dom levt det bästa liv dom kunnat leva när dom fått ha rätt människor kring sig..
Kram
tycker också att du borde ringa honom, att han inte skäms för sitt beteende (det kanske är det han gör försig).. blir så arg när jag läser på honom och hans släckt.
tur för emilia att hon har en så fin mamma, morfar och bror 🙂
om du kan få tag i emilias pappa så tycker jag att du ska ringa honom och prata. precis som du säger att du gärna skulle vilja fråga honom vad du ska säga.
har en kompis som är i samma sits. hennes dotter är 4,5 år och har inte träffat sin pappa på 3 år tror jag? han bara droppade allt. nu frågar hon inte så mycket om sin pappa, min kompis är tillsammans med sin kille sedan 4 år tillbaka men iaf.
mattias tänker ofta på om engla kommer börja fråga frågor om honom och hennes mamma – och vad man ska svara. det är himla svårt och även om man ska vara ärlig så är dom ju för små att förstå allt.
engla sa en gång till mig "när jag var liten bodde min mamma och pappa tillsammans" ..jag blev helt ställd. försökte svara "nja.. när du var liten så bodde mamma hos mormor och pappa bodde ju hos farmor och farfar.. och sen bodde ju pappa med mig" ..man vill ju inte förstöra nåns egna lilla bild men samtidigt är det ju viktigt att man inte växer upp i en total drömvärld.
Ruskigt lik min situation. Exakt sån pappa jag har till min dotter och hon är så liten men jag är också rädd för vad jag ska säga till henne i framtiden. Tror det är bäst att försöka lägga fram sanningen på ett bra sätt. Jag tycker du är grym och har jättefina barn.
Jag grät lite när ja läste detta, för ja känner igen mig så mycket.. Melwins pappa stack, han fanns aldrig riktigt där. Eller ja, jag lämnade honom pga hans behandling, men sen valde han att bryta kontakt och leva livet.. Men sen tog vi kontakt och han lovade att finnas för mig som en vän, och för melwin som en pappa. Han skulle aldrig lämna honom alltid finnas för sin son…
Melwin är tio månader snart, och har aldrig träffat sin pappa. Han var inte "redo", och har svårt att smälta att han faktiskt är pappa. Medans ja fick bli redo, för att VÅRAN son skulle komma till världen..
Melwins farföräldrar har aldrig träffat honom heller, det har sett oss på ica en gång då melwins farfar försökte se in i vagnen. Jag hade sån lust att säga att " vill du se honom kan du fråga, så får du jätte gärna göra det" Man har så hemska minnen, jag mår fortfarande så dåligt av det. Att man kan lämna sitt kött och blod så. Jag beundrar dig så, att du gör ett sådant sjukt bra jobb. DU är en riktigt super mamma