Ibland går det bra – och ibland…..

Klockan 04.30 väcker Elian mig och jag upptäcker att han har lyckats kissa igenom blöjan och han i princip kunde simma i sin säng.  Great… byta sängkläder, tvätta av Ellepelle och sätta på ny pyjamas.  Sedan välling och så somnar han till slut om.
2 timmar senare väcker han mig, jag jublar över att han sovit till 7 och tänker att det kommer nog bli en bra dag trotsallt.

Jag väcker Emilia, försöker få henne att skynda lite efter frukosten för att det börjar bli brådis.  Hon står, lika morgonglad som vanligt, och sjunger på någon enformig melodi och borstar håret.  Utan någon tanke på att skynda alltså.

Vi springer ut och lyckas hinna i tid.  Vi kramas, pussas och säger att vi ses efter skolan som vanligt.

Jag och Elian går hemåt.  Väl hemma börjar han gnälla i ungefär samma stund som jag sätter ned honom på golvet.  Sedan varvar han några skrattattacker med skrikattacker.  Jag tänker inte så mycket på det, han brukar ändå vara trött vid den tiden så jag ger honom lite käk, stoppar om honom i sängen och förväntar mig att få sova i några timmar.
Ha – han powernappade och väcker mig innan jag själv ens hann somna.

Vi går upp.  Gnällfesten fortsätter.  Inget konstigt med tanke på att han är skittrött.  Försöker få honom att somna om en gång.  Återigen: HA!
Så jag försöker få honom på andra tankar istället.  Det funkar ibland men för det mesta hänger han i mina ben eller drar i min datorsladd, eller bankar på det där jäkla vitrinskåpet som jag har lust att kasta åt helvete.
Till slut antar jag att han inte fick i sig tillräckligt med frulle, så jag börjar med en tidig lunch åt honom.

HA – för tredje gången.  Han har ingen större lust alls att äta.  Roligare var det att pilla i maten och kasta bitar överallt i köket.  Vid det här laget biter jag ihop hårt och säger ”nej… ajaj… nej inte så… stoppa i munnen”.
Till slut ger jag upp, tar bort tallriken och sätter ned Elian på golvet igen.

Helt plötsligt är han på asbra humör.  Charmar, garvar, larvar sig… men jag sitter halvt bitter och vill egentligen bara FÅ vara irriterad en stund.  Jag håller mig i ca tio sekunder innan jag själv börjar skratta åt honom när han står på två leksaker, upp och ned och säger ”häää hääää”! Han är för jäkla rolig ibland.

Dags att hämta Emilia.  Jag bråkar med Elian om att klä på ytterkläderna – han HATAR att klä på sig.
Sedan kastar jag på mig jacka, sjal, snörar på mig mina converse, jagar upp Elian som har börjat krypa mot andra sidan lägenheten och sätter på honom mössan igen som han redan har kastat bort.

Är på väg att öppna ytterdörren när jag känner att något luktar…
”Fan.  Han har bajsat”

Ibland går allt så jäkla bra.  Känner liksom att man har turen med sig.
Det är tur att jag kan stanna upp, skratta och tycka att mitt eget liv är rätt komiskt.  Åh, underbara barn… tänk vad tråkigt allt skulle vara utan er.