Elian vs. Emilia

Idag har jag pressat Elian till att bli intresserad av att gå.  När Emilia var i hans ålder så gick hon.  Hon vägrade till och med sitta i vagnen och skulle bara gå.  Helst själv också.  Hon var en kaxig och självsäker liten brud redan då.
Jag minns måååånga dagar efter dagis då man var trött, hon var dubbelt så trött och man bara ville sätta ned henne i vagnen och ta sig hemåt.  Men ändå envisades hon med att hon skulle gå själv och försökte jag lyfta bort henne och ned i vagnen så kastade hon sig ned på marken och vrålade rakt ut.

Nu när jag har börjat tänka efter så ser jag många likheter personlighetsmässigt mellan Elian och Emilia. 
Elian är ju ett riktigt charmtroll som gärna gör vad fasen som helst för att få alla att skratta… oavsett om det är hemma eller på bussen.  Han flörtar hej vilt med alla.
Emilia var likadan.  Jag minns första veckorna på dagis då man hämtade och personalen skrattade samtidigt som dom berättade om hur hon höll på att knasa och larva sig vid lunchbordet och ALLA garvade.  Både stora och småbarn + personal.
Hon gjorde grimaser åt främlingar på bussen och det var sällan någon kunde gå förbi utan att le.

Men den stora skillnaden är att Emilia ville bli stor och självständig fort.  Och Elian är så grymt jäkla feg av sig.
Hur som helst så lär han väl börja gå när han är typ tre år.  Om ens då.  För nu tvärvägrar han verkligen.
Det funkar om han får bestämma själv, t ex som på videon igår då han gav Emilia skjuts… och så går han runt soffbordet och mellan möbler.  Men att hålla mig i handen och gå är han riktigt rädd för.

Hur som helst… det är roligt att tänka tillbaka och försöka minnas Emilias första år i livet.  Man glömmer så lätt, tro mig… jag tror att det är naturligt för människan att ”förtränga” allt det negativa och nästintill bara minnas det underbara, skojiga eller annorlunda.  För jag kommer knappt ihåg Emilias helvetesnätter och första trotsåldrar.  Jag minns inte hur många gånger per natt hon vaknade, jag minns inte hur hon lät eller hur hon reagerade när hon fick tänder.  Sådana jobbiga saker försvinner nog ur minnet av en anledning.
Det är därför jag gärna noterar Elians utveckling nu, för att kunna läsa senare i livet och inte undra.
Men bara för att jag är ärlig så menar jag inte att jag hatar mitt liv, jag menar inte på att jag försöker klaga eller gnälla.  Jag skriver bara som det är, för att jag gärna vill kunna läsa om det senare.  Även om det känns nu som att jag ALDRIG skulle kunna glömma detaljer.  Men man gör ju det.

En liten Emilia-skrutt, 1 år och 4 månader (ungefär):