Att växa upp utan en pappa
Emilia har börjat ställa frågor som jag egentligen inte hade förväntat mig på flera år. Jag trodde inte att det skulle börja så himla tidigt. Det gäller hennes pappa. Nu verkar det inte räcka med mina bortförklaringar och vita lögner längre… hon kräver mer. Men samtidigt är hon alldeles för liten för att hantera sanningen i mina ögon.
Åh, det är så svårt. Det gör ont inom mig att se hennes sorgsna blick och se hur många frågor hon har, helt oförstående och förvirrad.
Jag mår illa av tanken av att hon kan känna att hon inte duger, att det är något fel på henne.
Jag visste att det skulle bli svårt när den här tiden kom. Jag har förberett mig och tänkt igenom saker att säga, jag vet att det är viktigt att förklara för henne hur älskad hon är, hur uppskattad hon är, att hon har mitt och flera andras stöd och kärlek.
Jag vill skydda henne från allt ont, jag vill inte att hon skall vara kapabel till att känna smärta.
Man känner sig så makt- och hjälplös.
Jag tycker att det är helt sjukt. Helt jävla sinnessjukt att man inte kan bry sig. Man var med under en graviditet, en förlossning, första tiden i livet. Och inte bara han utan även hans familj. Dom var barnvakt, umgicks med Emilia, ställde upp.
Sedan vänder alla ryggen. Hur kan man vara så känslokall? Åren går men frågorna försvinner aldrig. Ilskan. Åh, den otroliga ilskan mot dom. För Emilias skull. För underbara, vackra Emilias skull.
Det är deras förlust och knappast tvärtom, men jag kan inte hjälpa att jag blir både arg och ledsen.
Jag älskar dig, Elian älskar dig, Mormor och morfar älskar dig.
Lilla oskyldiga barn, det gör så ont i hjärtat bara av att tänka på det. Precis som du skriver är det deras förlust, men tyvärr drabbar det ju ofta dom oskyldiga. Jag är så säker att hon får all den kärlek, omtanke och stöd hon behöver från er som finns där, men självklart är det många frågetecken och mycket oklarhet. Krama henne en extra gång från oss.
Jag har växt upp utan pappa, han var och är alkoholist. Jag förstår dig exakt vad du menar med att vara edsen och inte kunna berätta för din dotter varför hennes pappa inte finns där. Min mamma hade det jättejobbigt att berätta för mig tills jag var något år äldre än Emilia. Gör som du gör, det är bäst. Ljug inte för henne, men försök gå runt sanningen tills hon verkligen klarar av den. Dina barn är jättefina och du gör ett sjukt bra jobb. Är lika gammal som dig och avundas dig ibland! Du är grym.
Och jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du är det bästa som hänt mig Emilia Sara Nova Östman!
Jag har vart med om samma sak själv. Men jag valde till slut att berätta som det var. Eller som jag såg på det. För sanningen är alltid lättare att hantera. och säga att hon inte är älskad av sin far och hans familj är fel att säga till henne med. För det vet man ju inte. Man kan bara säga som det är. Från sin egen sida. Eftersom hon själv frågar så är hon nog mogen. Annars skulle frågorna inte komma upp. Varför inte skriva brev till pappan tex med henne? Vem vet vad som händer.
Åh jag vet såååå va du går igenom ;( DE E SÅ JÄVLA SVÅRT!! Fyy va de gör ont i en när dom börjar ställa frågor,man vill säga din pappa är en jävla idiot,men de gör man inte… Skickar dig en STOR kram å säger jag vet hur de e,för de vet jag verkligen.
Vad var det som gjorde att dom plötsligt vände dig/er ryggen? Tycker ju dom borde ha någon RIKTIGT bra ursäkt isånnafall efetrsom dom verkade va så himla kära första tiden med henne..Tråkigt så klart att det blivit så. Vem vet hur framtiden ser ut?
usch 🙁 jag har levt utan min pappa i hela livet, men när jag var liten så var han där, men har sakta glidit ifrån mig.. blev van vid det och har alltid vetat att jag inte växt upp med en riktig pappa. utan jag hade andra vuxna män som brydde sig om o älskade mig. jobbigt det måste vara för emilia som inte har någon alls 🙁 som hon kan komma ihåg
hej. Jag känner verkligen för Emilia i dethär. jag var med om samma sak under min uppväxt. min pappa och mamma var väldigt unga när de fick mig, och under mitt första år hade jag båda 2 hos mig. Sen bara försvann han. Nu är jag 23, och har inte sett honom sen jag var 14. Jag har gått igenom alla faser, från saknaden av en pappa, längtan efter honom, ilska, sorg.
Mamma ville att vi skulle få en relation igen när jag var 12 år, och körde mig 40 mil tur och retur så ofta hon kunde så att vi skulle kunna träffas. då kom glädjen över att faktiskt ha en pappa, som alla andra i min ålder. när jag var 14 så tröttnade jag på att försöka komma nära honom, han var aldrig hemma när jag var på besök utan jag fick umgås med hans dåvarande fru och han pratade knappt med mig
.
Det är en enorm sak att bearbeta, att någon som ska älska en vänder en ryggen. Du gör det du kan, tyvärr måste Emilia få bearbeta det här i sin egen takt. Hon kommer vara ledsen, arg och ha tusen frågor om och om igen. och de är alla lika viktiga för att hon ska kunna gå vidare.
Nu först när jag ska ha ett eget barn snart har min ilska och saknad förvandlats till likgiltighet. Jag har nu insett att det är hans förlust. han kommer aldrig någonsin bli kallad morfar och aldrig känna lyckan av sitt biologiska barnbarn. Min mamma har varit min kämpe i det här och stöttat mig till 110%, och det har gjort att vår relation är otroligt nära och speciell idag, och jag är så glad att jag kan ge henne och hennes man ett barnbarn, för hos dom ser jag lyckan i ögonen när dom ser min växande mage.
Emilia kommer ha det tufft med att förstå varför hennes pappa inte finns hos henne. Men jag tvekar inte en sekund på att hon inte kommer kunna ta sig förbi det, du verkar vara en underbar mamma Denize, och du kommer fixa det genom att finnas vid hennes sida och svara på hennes frågor och hålla om henne när hon är ledsen.
det är svårt att förklara för ett barn i hennes ålder, men det är viktigt att du inte hittar på någon lögn som sedan kommer avslöjas, utan ge henne bit för bit av sanningen, och låt henne fråga.
en jättekram till er, tack att jag får ta del av din blogg, den är otroligt stark och inspirerande.
(önskar att du inte publicerar denna kommentar under inlägget)
Hej!
Jag har växt upp utan en pappa jag också, är nu nyss fyllda 25 år och har inte hört något eller sett min far på 15 år. Innan dess par 1-2ggr per år. Han träffade en annan kvinna när mamma var gravid med mig och mina föräldrar separerade när jag var nyfödd. Jag tycker att det är jättetungt emellanåt, och frågorna och sorgen kommer då och då. Så kommer det säkert att vara för Emilia också. Jag har aldrig tvivlat på min mammas kärlek och att hon gjort allt för mig så som du gör för dina barn, så fortsätt bara med det och sorgen måste Emilia lära sig att leva med. Det går så småningom! Kramar
Ush, blir alldeles tårögt när jag läser det du skriver. Har följt din blogg ett par år nu och du är en fantastisk mamma åt dina barn. Förstår faktiskt inte heller hur man inte kan vilja träffa sin underbara söta lilla dotter eller barnbarn. Men det är deras loss. Måste säga att du är en otroligt bra mamma som verkligen finns där för sina underbara barn. Dom skall vara lyckliga att dom har dig som mamma.
Förstår att frågorna kommer och att hon inte nöjer sig längre med det du säger. Hon vill ha mer. Men samtidigt vet hon ju om att hon har en pappa? Antar att du visat bilder osv.?
Måste också få säga att man ser hennes pappa i henne.
hur gammal var du när du fick emilia? 🙂
Det är så svårt att förstå hur man kan välja bort sitt barn. Förlåt om jag frågar, du behöver absolut inte svara, men hur försvann han eller vad man ska säga? gjorde ni slut eller drog han bara? har han förklarat sig eller har ni haft nån kontakt efteråt?
sanningen kommer alltid att komma fram till slut. Sitter i en liknande sits, men på andra sidan handlar det om mormor.Eftersom jag ej haft kontakt med henne sen 18års åldern , detta har drabbat mina barn, inte ett grattis kort, inte ett julkort nada kommer därifrån.Att man som vuxen ,som mormor inte ens FÖRSÖKER att ha kontakt med sina barnbarn är för mig absurt. Alla andra barnbarn har hon kontakt med, de får saker osv , den äldsta har nu börjat undra. Jag svarar att ja de har en mormor ,MEN du har en farmor och farfar som funnits där från den dagen du var ett embryo, de har funnits i vått och torrt.
vet inte om det är ngt chilenare har i sig att bete sig så här?? trist är det i alla fall. Den enda från min sida som funnits för mina barn är min lillebror, mina andra 3 syskon lever i sina "ego" världar..jag jag jag världen…
kram//
Vet du, exakt så var det för mig med – med min pappa. Han var med under graviditeten, förlossningen, mitt första år. Sen PANG, en ny tjej & ett nytt barn. Jag var inte ens inbjuden på deras bröllop (jag var runt 3 år då). Kontakten var fram & tillbaks, hit & dit. Bodde jag nära så hälsade han på, flyttade vi då blev allt väldigt jobbigt tydligen. Jag har haft sånt hat mot honom under min tonår.. hur kan man bara SKITA i sitt barn?? Samma gäller släkten på den sidan, dom låtsas som att jag inte finns. Redan innan kontakten sas upp så agerade dom som att jag inte var en del av familjen & äldre sa "Denna ska **** ärva sen" (min halvsyster), aldrig något om vad jag skulle ärva. Sen jag var 14 år har jag inte träffat honom alls, jag fyller snart 27. Kan säga att det iaf är bra mycket bättre för Emilia att inte ha haft nån fram & tillbaks-relation med honom. Hon slipper sitta & hoppas & vänta på det sättet. Han finns inte i hennes liv, min pappa fanns ibland – när det passade honom & det fick mig alltid att känna mig så oönskad. Jag frågade alltid mamma varför min pappa inte älskade mig. Det trista idag är att jag FORTFARANDE hoppas & väntar på ett ynka litet grattis-kort när jag fyller år, trots att jag inte har fått något sen jag var 11-12 år. Ändå går jag & hoppas.. varje år.
Hur du än väljer att lägga fram det, så är jag säker på att du gör "rätt". Du är så otroligt stark & duktig, en stor förebild för många. Och att vara ensamstående ung tvåbarnsförälder utan någon som helst stöd från pappan/papporna är beundransvärt. Både Emilia & Elian kan vara riktigt stolta över en sån mamma som du! Och när dem blir äldre kommer dem att förstå.. och du kommer att växa ännu mer i deras ögon när dem ser tillbaka på sin barndom & vet att du alltid ställde upp & hade ett ton kärlek, även fast det blev som det blev. DU är stark och DU duger mer än bra som förälder, låt aldrig någon som inte har gjort någonting för dina barn ta åt sig den äran, någonsin. Det är DU som har gjort att dem har blivit de personer som de är idag. Fortsätt kämpa på Denize! 🙂
Vad tråkigt för er! Emilia och Elian har tur som har en sån underbar och kärleksfull mor (känner ju inte dig utan utgår nu från det kärleksfulla jag sett och läst i din blogg :D)
Styrkekramar till er <3
Jag har också växt upp utan min pappa, han har aldrig velat vara med i bilden. Växte upp med min mamma, och det har gått hur bra som helst! 🙂 Säger som du, det kommer vara han som ångrar att han tog det idiotiska beslutet en dag. Och även om man inte har en pappa med i bilden, så har man oftast en fantastisk mamma och kanske syskon som älskar en och det räcker!
Hej. Jag är lite nyfiken vilka frågor hon ställde men det kanske är alldeles för privat, jag vet att du berättade här på bloggen att Emilia är medveten om din blogg och såntdär, så den bästa grejen är väl inte och berätta allt. Jag förstår Emilia lite för själv är jag adopterad och har aldrig träffat mina biologiska föräldrar jag får så konstiga tankar som dyker upp och blir ledsen mår dåligt. Men jag är stolt att jag bor här i sverige och har bra föräldrar som vill ta hand om mig.
Ha det så bra Denize Emilia Elian 🙂
Åh vad jobbigt =/
Men vad har du än så länge sagt till henne vart hennes pappa är? Snälla svara till min blogg, för jag vet själv inte vad jag ska säga till min dotter om något år.
Du är stark, Denize! Eller Ni. Verkligen. Men jag förstår att de är tufft. Men du och dina barn har det bra tillsammans. Tyvärr vet man inte hur man ska säga. Många kramar
Åh… jag förstår dig ungefär, tror jag.
Jag har en bonusdotter som bor hos sin pappa och mig, sedan flera åt tillbaka då mamman valde droger framför sitt barn… Att förklara för en 5-åring (hon var så gammal när drogmissbruket uppdagades) varför mamman plötsligt inte hör av sig, varför de inte träffas o.s.v…. det är inte lätt!
Lite som i ditt fall. Hur förklarar man för någon man älskar att den blivit bortvald, av sin egen förälder?
Hon är så underbart vacker din dotter! Det är förjäkligt av pappan fattar inte hur man kan lämna sitt barn ?! Men som sagt det e deras förlust, hon kräver det bästa och de har hon hos dig 🙂
Hejsan!
Först vill jag bara säga att jag typ avgudar dig och dina barn! Och din blogg ska vi inte snacka om, läser den typ dagligen 🙂
Men det jag ville komma till var att, har du aldrig fått någon kommentar som du antingen anar eller vet att de är emilia eller elians pappa som har kommenterat?
Kram!
🙁 <3
Jag tycker att det verkar vara en riktigt underbar mamma till Emilia och Elian och jag tror att de klarar sig fantastiskt bra även fast de inte har någon pappa som är med. Föresten, du tar sjukt fina bilder 🙂
Jag är ingen mamma och jag vet framför allt inte hela sanningen bakom Emilias pappa men jag har varit med om såna saker, där jag har varit med och tagit beslutet "ska vi berätta hela sanningen, bara en del av det eller inget alls?". Och jag TROR att det i regel är bäst att berätta… För din skull, så hon inte blir arg/besviken när hon blir äldre. Kanske förstår hon om du inte gör det eller så får hon något av en chock och tycker du skulle berättat från början.
Jag fick reda på en sak om min farfar för några år sedan (är 16 nu), som hände när jag var liten och mina föräldrar ville inte riktigt berätta det då eller så och mamma berättade det, som sagt, för några år sedan. Jag tyckte det var helt sjukt att jag inte fått reda på det tidigare och kommer alltid tänka så. Jag reagerade rätt starkt på att de inte berättat förrän nu och det var inte en stor grej som hänt.
Jag vet att det inte är samma sak och du kanske tycker att jag inte förstår din situation men jag kan i alla fall relatera till den. Kanske bättre än det verkar/ du tror.
Faaast, du känner henne och situationen bäst, jag tor du kommer ta rätt beslut 🙂
Kram
Stackars Emilia, kan inte heller förstå hur man bara kan strunta i sina barn! Hon har tur som har världens bästa mamma, bror och mormor och morfar!
Och Sebban älskar dig. Och Anne. Och alla kusinerna. Och JAG & PONTUS ÄLSKAR DIG! Alla som träffar dig, älskar dig – För du är världens underbaraste unge! Som har VÄRLDENS BÄSTA MAMMA! Så det så.
Åh, det gjorde så jävla ont i hjärtat när jag läste det där. Jag har inga egna barn, då jag blott är 20 år och jag växte upp med världens underbaraste pappa (och mamma), så jag vet egentligen inte hur det känns. Men när man "hör" dig undra över hur människor kan vara så grymma mot en oskyldig liten flicka så blir man fan tårögd. Hon är ett oskyldigt barn som säkert väldigt gärna hade velat ha sin pappa hos sig, vem skulle inte vilja? Fan, stå på dig. Känn inte att du är "otillräcklig" bara för att hon frågar efter sin pappa. Hon verkar vara en underbar liten flicka, och det är tack vare dig!
Tänk inte dig blind på vad du ska säga, var ärlig men på ett sätt så ett barn förstår. Kanske inte det lättaste.
Jag har växt upp med en pappa som lämnat mig gång på gång på gång. Träffar honom någon gång om året. Han tycker själv att han är en jättebra pappa, säger han. Men han vet nog att han inte är det.
Det jag vill säga är att se till ha ha manliga förebilder för henne. Jag har inte haft någon. Jag har otroligt svårt att lita på män idag. Jag tror ständigt att min man ska lämna mig och hitta någon ny. Det är nog det absolut värsta med att växa upp utan en pappa. Man tror att alla män är lika för jävliga. Gör klart för henne att alla män inte är så, från tidig ålder!
Jag tycker absolut att du ska berätta sanningen. Barn är så pass förstående och kompetenta att de förstår precis som vi, fast på ett annat sätt kanske.. Och vi vuxna kan hjälpa dem i kriser och dilemman mer än vad vi tror, genom bara ren, enkel faktaförmedling. Självklart måste man anpassa språket och vissa uttalanden så att barnet förstår och inte missuppfattar. Risken när man väljer att inte berätta sanningen är att barnet skapar sin egna uppfattning; från media, kompisar och egna konstateranden, vilket oftast resulterar i skräckscenarion. Och när man som förälder ofta är den som känner sitt barn bäst – underlättar det enormt vid sånahär situationer. Du är den som vet hennes bästa och jag är säker på att du vet exakt med vilka ord du ska berätta. Ju förr desto bättre.
jag har ingen aning om hur det är att växa upp utan en pappa, men både Emilia och Elian verkar klara det jätte bra, och du är så himla duktig!
Lider så med dig, fasar själv inför när frågorna börjar dyka upp. Men Emilia ska vara lycklig som har fina dig, för de räcker gott och väl även om frågorna självklart kommer.
Kram Sanna
Asså, jag förstår inte hur man kan vända ryggen åt en så söt liten flicka! De går bara inte in i huvudet på mig :S
Jag tycker iaf du verkar till o va en UNDERBAR & STARK mamma, Du tar hand om två små barn helt på egen hand, så en STOR applåd till dig o alla andra ensamstående där ute!! 🙂
Sen kan jag tycka att det känns lite fel att säga hur pappan kunde vända ryggen åt en så söt flicka som Emilia. Söta eller "fula" barn, ingen ska vändas ryggen..
sv: nej det var ett par av kommentarerna här som jag reagerade på, inte ditt inlägg. 🙂
Det är ofattbart! Det finns inga ord för hur dom har betett sig, dom har gjort sitt livs största misstag och det kommer dom få leva med hela sina liv. Oförlåtligt och på nått sätt overkligt, världens underbaraste gåva i livet som dom vänder ryggen till.
Jag förstår verkligen din ilska, och jag vet att Emila kommer också alltid leva med det. Men det är bara fortsätta förklara hur älskad hon är och finnas där och lyssna på det hon har och säga.
När jag blev mamma så undergraviditeten började ifrågasätta hur min mamma ( jag är adopterad) kunde bara lämna bort mig och om hon nånsin kunnat älskat mig. Men mina föräldrar berätta hela tiden, hur allting var och det var därför hon älskade mig som om adopterade bort mig.
Du gör ett bra jobb att finnas där för henne, hon kommer förstå det en dag. Du är en underbar mamma!
Det är ofattbart! Det finns inga ord för hur dom har betett sig, dom har gjort sitt livs största misstag och det kommer dom få leva med hela sina liv. Oförlåtligt och på nått sätt overkligt, världens underbaraste gåva i livet som dom vänder ryggen till.
Jag förstår verkligen din ilska, och jag vet att Emila kommer också alltid leva med det. Men det är bara fortsätta förklara hur älskad hon är och finnas där och lyssna på det hon har och säga.
När jag blev mamma så undergraviditeten började ifrågasätta hur min mamma ( jag är adopterad) kunde bara lämna bort mig och om hon nånsin kunnat älskat mig. Men mina föräldrar berätta hela tiden, hur allting var och det var därför hon älskade mig som om adopterade bort mig.
Du gör ett bra jobb att finnas där för henne, hon kommer förstå det en dag. Du är en underbar mamma!
Jag är 18 år och har också växt upp utan pappa. Vissa stunder har jag mått väldigt dåligt, men med åren lärde jag mig att leva utan min pappa och insåg att kärleken min mamma och mina syskon gav mig räckte gott och väl, jag kunde inte önskat mig mer. De jag upplevde var en av de svåraste delarna var att se hur mina vänners pappa var mot dem, då saknade jag väl att ha en pappa. Sålänge du finns där med massa kärlek så blir det nog lättare för henne att förstå. Jag tror, av egen erfarenhet att du borde prata med henne och svara på hennes frågor om hennes pappa så mycket du kan! Du är en fantastisk mamma =)
Jättesvårt, vad ska du säga? Det går ju inte att förklara. Det hade nog varit lättare om han inte varit med alls, försvunnit redan under graviditeten, då hade du ju kunnat säga att han aldrig träffat henne, så han visste inte hur underbar hon var, men nu borde han ju veta vad han missar. Du måste försöka få henne att förstå att det inte handlar om att han inte tycker att hon är värd att älskas, för det är hon, det handlar om att han inte har förmågan till att älska. För på något vis måste det ju vara så. Det handlar inte om henne, det handlar enbart om honom, att han inte har förmågan att verkligen älska någon. På ett sätt kanske det till och med är bättre för henne som det är, att de hon har omkring sig är de som verkligen älskar henne, det hade kanske varit värre för henne om hennes pappa funnits med, men inte kunnat älska henne? Så att hon hade fått stånga sig blodig för att försöka bli älskad av honom, men gång på gång behöva bli besviken? Då är det kanske ändå bättre att han inte är där? Givetvis tänker hon på honom och fantiserar och undrar, men det är kanske ändå bättre det än att hon skulle behöva kämpa för att bli älskad av någon som inte kan älska? Bättre då att hon är älskad av alla de hon har nära sig. Låt henne verkligen veta det, att ni älskar henne, allihop! Säg det, ofta! För vet hon bara det, tror jag att hon kommer att klara sig hur bra som helst. Hon kommer säkert att få ett underbart liv, tack vare dig och övriga familjen:)
Usch.. Detta är något jag också fasar för.. Hur älskade dom än är så undrar dom var deras pappa är och varför han stuckit. Min son är bara fyra, så än går det att vifta bort. Men åren går fort och snart står jag där.. Hoppas du kan få henne att ta allt på ett bra sätt.. Men det tror jag 🙂 lycka till! Kram
Håller med Sama, kunde inte sagt det bättre själv. Han har inte förmågan att älska, för älskar man inte sitt barn har man inget hjärta…..
Även fast frågorna kommer ibland så är det viktigaste att hon vet att du, elian, mormor & morfar och säkerligen många fler älskar henne, och att det som har med hennes pappa att göra inte är hennes fel. Det är han som det är fel på, inte Emilia.