Söndagskänslor…
Nu har jag suttit och stirrat i vad som känns som evigheter. Nej, jag är ingen psykopat. Men jag kan seriöst sitta och titta på min son och få tiden att gå utan problem. Han är fem veckor, men jag kan ännu inte förstå att han ÄR här, att han finns, att han är min, att han är beroende av mig och jag beroende av honom. Fan vad jag älskar honom, fan vad känslorna är sanslöst starka. Mannen i mitt liv, utan tvekan.
Allt har sin mening, det tror jag verkligen. Allt måste hända av en anledning. Jag kan erkänna att jag var skeptisk under många veckor av min graviditet med Elian. Jag förstod inte varför ”gud” ville mig så illa, varför det hände just mig, varför jag var tvungen att göra det jag gjorde – leva livet jag levde.
Men nu förstår jag. Nu fattar jag verkligen…
Elian, mammas Elian. Jag älskar honom så jag går sönder.
Jag har skrivit det förut… han var den sista pusselbiten som saknades i mitt liv. Nu är jag hel… och det kan inget eller ingen ändra på.
Nu kan systern komma hem så jag får pussa sönder henne också.
Amningshormoner? Nördmorsa-varning? Eller bara ren lycka. You tell me.
Mitt liv är tufft, det är svårt… men helt klart bäst.
Du är den bästa mamman som finns denize:)
Du har så söta barn!
Din blogg är jättemysig & dina barn är så jättejättejättejätte söta!!!!
Men får jag fråga vad du har för kamera? 🙂
Vilken ö bor dina föräldrar på? Jag har landställe på Landsort, inte långt från Nynäshamn.
Tycker att det låter som ren och skär lycka! =)
Gud vilka vackra barn du har!
va fina ni är:)
Det är exakt vad livet handlar om, riktig lycka. Inte pengar, saker, ett "fint" jobb eller utbildning.. även det såklart hjälper. Men utan en familj som man är lycklig med är inget av det ytliga värt något alls.
Är alltid lika inspirerande att läsa dina ord!
Vilken fin och härlig blogg! Jag kan verkligen förstå att det är tufft i perioder. Jag har två barn också, men är ej ensamstående! Du inspirerar nog många! :)Mycket fin mamma, och fina barn!
KRAMAR