Tänker tillbaks

Jag och Emilia har kikat på videoklipp från när hon var mini.  Hon höll på att skratta ihjäl sig och sa flera gånger ”åh vad jag var sööööt”.  Hon ville titta om och om igen och sedan sa hon att hon saknade att vara tre år, att vi hade så himla roligt då.  Bara hon och jag.
Jag blev nostalgisk och började tänka tillbaka.  Och ja, vi hade det roligt då.  Jäkligt kämpigt med boendeproblem och andra motgångar… men vi hade varandra och vi var lyckliga.
Självklart är vi det nu med.  Men på ett helt annat sätt.
Elian förgyller hela mitt liv, jag har sagt det förut att han var den sista lilla pusselbiten i mitt hjärta.  Det var liksom bara han som saknades och sedan blev allt perfekt.  Men.  Men det kommer alltid vara jag och Emilia mot världen ändå.

Min mamma hjälpte även till med nostalgin idag med att berätta att jag kanske borde tänka mer på Emilia, lägga lite extra tid på henne, ge en extra puss eller kram.  Bara för att.  För att Emilia tänker tillbaka, på mig, på oss, på att det en gång i tiden bara var Emilia i mina ögon och ingen annan.
Emilia är så himla snäll med Elian, så himla go och fin.  Verkligen världens bästa syster.
Men det är som min mamma sa, det svider lite inom henne ändå när jag pussar på lillebror, när jag jämt bär och håller i honom och att det är han heeela tiden.
Även detta är en svårighet med att vara ensamstående apropå mitt tidigare inlägg.  Jag kan inte lämna över brorsan och ägna timmar åt Emilia.  När lillebror sover behöver man ju andas också, man kan inte vara supermorsa dygnet runt.
Hur som helst så hade min mamma rätt, jag måste tänka mer på min prinsessa.  Det handlar ju inte om att leka jämt eller hitta på skojiga saker.  Men en extra kram, ett par pussar och ”love you”, det behövs.
Och även fast hon är inne i en extrem trotsålder och går på allas nerver så är det ju så, jag älskar henne ändå.  Jag älskar henne från djupet av mitt hjärta även fast hon irriterar sönder mig dagligen, tjatar om allt och inget, käftar emot lika mycket och ja – trotsar.  Jag älskar henne… och jag måste säga det oftare.  Hon söker bara efter uppmärksamhet och hon vill ha bekräftelse och även fast hon söker på fel sätt så måste det besvaras.

Det tar tid att lära sig.  Att komma in i det.  Att hinna med storbarnet när bebisen tar upp ALL ens tid.  Men det går, vi har det bra.  Vi kommer få det ännu bättre.
Jösses, nu blev det en massa känslomässigt svammel två kvällar i rad.

Jag avslutar istället med att skriva här: jag älskar henne.  Emilia, jag älskar dig!