Att vara ensam
Det är en vacker fredagskväll med underbart sommarväder, alla nätsidor ekar tomt och jag vet att alla mina vänner är ute och roar sig. Mina kids sover och jag kan inte låta bli att fundera lite. Fundera på att ”livet är orättvist” som min kloka snart 6-åring har sagt flera gånger de senaste dagarna. För så är det verkligen. Egentligen.
Jag kan inte låta bli att känna en minimal sting av avund när det gäller ett socialt liv. Jag känner inget behov av att supa ned mig och ha ångest dagen efter, jag har ingen lust alls att gå ut. Jag har levt i drygt ett år utan alkohol, utan krogen och allt som hör till och jag saknar det faktiskt inte.
Men jag kan sakna att komma bort en stund, vara för mig själv och bara vara Denize. Inte mamma Denize. För det är jag nu – konstant – 24/7.
När jag har varit vaken varenda natt i flera månader, vant mig vid att leva med sömnbrist, vant mig vid att sköta två barn – alldeles ensam så känner jag att jag får skriva av mig.
Jag erkänner att jag ofta tänker på nätterna att ”tänk om någon bara kunde ta honom en stund, bara jag fick sova en timme”.
Jag erkänner att jag tänker ”tänk om någon kunde ta honom nu” så jag fick äta ifred. För det är verkligen så att han blir arg så fort jag sätter mig vid matbordet och skall äta.
Jag erkänner att jag blir bitter på andra mammor med bebisar i Elians ålder som kan göra sådant. Som kan lämna över klumpen till pappan (eller annat) och vara för sig själv. Att ha avlastning nära till hands i hemmet – varje dag/kväll/natt.
För mig funkar det inte så.
Elian äter oregelbundet och är så jäkla beroende av mig. (Så ni behöver alltså inte dra igång någon diskussion om pappan… han KAN inte göra något. Han finns inte nära till hands och nej, man lämnar inte bort sin ammande bebis bara sådär. Speciellt inte till någon som han inte ”känner”. Som sagt, en diskussion om det behövs ej. Det finns alldeles för mycket ni inte vet om deras relation och det är inget som har med min blogg att göra. Så vi skippar det!)
Det finns ingen som hjälper mig på nätterna. Det finns ingen som hjälper, punkt.
Det jag är tacksam för är att jag kan åka ut hit till mina föräldrar och få hjälp med Emilia. Att hon blir sysselsatt och får uppmärksamhet en stund. One kid lättare, liksom.
Men å andra sidan. Bebisperioden är så himla kort, det går så fort. Jag är glad att jag får se hans utveckling dag för dag. Det händer så mycket… han ändrar utseende hela tiden, han ler och pratar mer, låter och rör sig på olika sätt. Det är helt fantastiskt.
Snart är han äldre och då kommer jag kunna göra allt jag inte kan göra nu.
Och nej, med detta inlägget gnäller jag inte. Jag tycker inte heller synd om mig själv… långt ifrån! Jag kände bara för att skriva av mig.
Jag har två friska, fina barn. Jag har allt och lite till (inklusive sömnbrist, heheh).
Du är helt fantastisk!
Du klagar inte, helt ok att skriva av sig som du gör, det gör alla!;)
Ha en fin sommar!:)
Ja vet vad du menar. Jag är också ensam med två, varit ensam sen den stora låg i magen och efter en liten flirt med hennes pappa tre år senare så kom lillebror till och jag blev ensam och gravid igen. Nu är lillebror ett år och börjar klara sig lite bättre men ibland önskar jag att pappan till barnen fanns där så jag i bland bara kan få ta en kaffe i lugn o ro! Men man klarar det och snart e de stora och man har glömt det svåra!
Denize!
Att du tänker så, betyder ju inte att du älskar dina barn mindre. Snarare ser jag det som att du är helt normal. Tuff dessutom, som skriver ut det, där alla kan läsa raderna. Är förmodligen många som TÄNKER det, men aldrig skulle erkänna det. Kanske inte ens för sig själv eller sin respektive..
Som du skriver, så är det en "kort" period o du kommer klara den galant :o)
Ta hand om dig!
Kram
jag beundrar dig som faktist klarar av det! Du har så fina barn och dom,dom ska vara stolta över en sån fin mamma! 🙂
Det är helt okej att skriva av sig. Det är din blogg, det är du som avgör vad som skrivs och vad du vill dela med dig till oss läsare.
Jag kan inte ens i närheten sätta mig in i hur du har det, då jag har en make som finns till hjälp. Men de dagar han jobbar 12 timmars pass och jag är ensam med båda barnen, så kan jag för en stund förstå hur det känns. Men det är långtifrån alltid.
Jag hoppas att Elian och hans pappa någon gång i framtiden kan få en bra relation, för deras skull. Och även för din. En stor eloge till dig som är ensam mamma och gör en jävla bra jobb!
Är så grymt imponerad av dig. Du är en riktigt tuff tjej. Fick själv min dotter när jag var 18 och vet till viss del vad du känner och går igenom. De flesta vännerna är inne i en helt annan period av livet. Go girl!!! Kramar
Du klagar inte. Man ska skriva av sig då och då! Du är underbar människa och mamma
Jag tycker att du verkar ha en helt normal och frisk syn på föräldraskapet. Man behöver verkligen få vara sig själv ibland, men som ammande går det ju tyvärr inte. Men tiden går fort som du sa och du vet ju hur snabbt man "glömmer" det jobbiga som var. Var glad för att du är ung och har alla möjligheter att leva ditt liv som fortsatt ung ett bra tag till och ändå ha det finaste man kan få här i livet. Vissa dagar är jobbigare än andra, men det är dom små sakerna, framstegen och glädjen som gör det såå värt det!
Jag beundrar dig och din styrka,du är verkligen en kämpe! Det är tufft att vara ensamstående mamma,och det klarar du galant. Självklart känns det tufft vissa stunder, du är nog inte ensam om att känna så!
Må så gott, du är beundransvärd Denize!
– snälla Denize- du är fantastisk som gör det du gör! Du får mig att vilja ha barn nu bara genom att läsa din blogg 🙂 det är inte ett heltidsjobb att vara mamma- på ett heltidsjobb får man semester och fritid, det får man inte som mamma, spec inte ensamstående. du ska absolut inte känna skuldkänslor för att vilja äta ifred eller att sova ett par timmar- vi är människor. en dotter i tvärtomspråksåldern och en bebis- det KAN inte va lätt- jag vägrar tro att det är det! du är sjukt grym!!!!! o ett par glas vin om man skulle vilja är heller inte fy skam 😉
ps. din dotter kommer att bli en heartbreaker 😉
Du tar verkligen jättefina bilder. Vilken kamera använder du? 🙂
Klart man måste skriva av sej ibland,ja känner också att ja skulle vilja att nån tar min dotter så man får sova en timme eller bara vara för sej själv en stund..min dotters pappa är inte heller med i bilden..men ja klarar mej bra ändå ja har min mamma o pappa o syskon o släkt nära som hjälper mej, inte varje dag men dem finns ändå här ifall de skulle vara något..men tycker du är en jättebra mamma som har två jättefina och underbara barn… =) ta hand om er och ha en underbar sommar.. Kram Marina.. kolla gärna in min blogg.. =)
Du gör ett grymt bra jobb!
Jag var ju ensam med sonen hans första sex år och det är ingen dans på rosor alltid. Ibland önskade jag precis som du att "kan ingen ta honom en stund" så att jag kan blunda 5 sekunder, duscha med stängd dörr, sitta på TOALETTEN tills jag är klar..
Fast samtidigt – när jag hörde andra mammor gnälla över att barnen blivit så pappiga så kände jag mig så stolt. Jag har fixat allt det här själv, jag har inte behövt någon hjälp.. framförallt var (och är) jag så grymt GLAD! över att vi har en så nära relation till varandra. Det är mig sonen vänder sig till, det är jag som får hjälpa och ställa upp..
Det är väldigt svårt att få en så nära relation om man inte lever själv med barnen. Ingen jag känner är så taight med barnen som jag och sonen är.
Som du också skriver, man följer deras utveckling på ett helt annat sätt, det är DU som är med, det är DIG han (och Emilia) kommer att kunna lita på hela livet, de vet att du alltid ställer upp och finns där för dem…
Det är verkligen INGET i världen som slår det!
(Ang. sömnbrist… tja, det har jag fortfarande men man lär sig leva med det! Haha.)
Sköt om er och ha en riktigt skön sommar!
man får gnälla, de gör ju alla på allt, och du har faktiskt helt rätt i det du skriver. klart de är tufft som fan! men du verkar så jävla bra o stark.
kram!
Herregud, du är ju värsta superwoman som klarar av att ta hand om två barn aldelles själv. Jag gnäller varje dag trots att jag har massor av hjälp från min man och så läser jag din blogg och tänker "wow, vilken kvinna!".
Jag beundrar dig starkt! Och såklart att du inte klagar, för som du skriver så har du jättefina och friska barn, men vem vill inte ha lite avlastning? Det är ju bara mänskligt!
Hej Denize. Jag beundrar dig såå otroligt mycket. Du är en ung ensamstående STARK mamma.!! Jag känner igen mig i det du skriver. Är själv en ung ensamstående mamma, men dock bara till ett barn. Jga har också min dotter 24/7 och det blir intensivt.
Ville bara säga att jag beundrar dig.!
Jag beundrar dig! du är så himmla tuff som gör det helt själv! vi har just fått vår lilla dotter nu, och det krävs verkligen så mycket mer jobb med två barn. Du är verkligen så stark som klarar det själv!
Du ska vara så jäkla stolt för du gör ett superjobb!
Du är grym tjejen, jag beundrar dig och jag ser upp till dig. Jag har själv en liten bebis på 5 månader men jag är inte ensamstående så vi är två om jobbet och ändå kan jag känna att jag bara vill ge upp ibland och då har jag bara ett barn. Jag kan inte riktigt sätta mig in i hur tufft det måste vara många gånger men du har ju bevisat både för dig själv och för oss läsare att du klarar allt och lite till. Varje motgång gör dig starkare. kram