Det är inte lätt att vara 6 år
Just nu har jag det tufft – Emilia testar minsta lilla gräns hos mig, det är tjaffs varenda dag, onda blickar, sura miner, tillbakaprat osv… jag går ofta och lägger mig om kvällarna och tänker att jag saknar hur det var förr, eller om jag åtminstone kunde få ha lite mer tålamod… att jag inte skulle ta åt mig av hårda ord osv. Jag VET ju att detta är en fas, de flesta av alla 6-åringar går igenom precis detta: ”lilla tonåren”. Det är normalt och naturligt… men det tar verkligen på krafterna. Allt man gör eller säger skall ifrågesättas och det finns alltid något att klaga på.
Hur som helst så fick jag nog igår. Man har gått och småirriterat sig på hennes nya ”personlighet”, sagt ifrån utan respons och ett av hennes frispel igår – det blev droppen. Jag blev SÅ förbannad. Och det var SÅ skönt med en reaktion… ingen snedblick och ingen attityd. Hon satte sig och lyssnade. Och lysnnade och lyssnade. Jag fick lätta mitt hjärta, jag fick bli riktigt arg, jag vågade visa hur ledsen hon gör mig och jag tror att det fungerade, jag tror att hon fick sig en tankeställare. Man skall inte kunna vräka ur sig vad som helst – bara för att det är en fas. Gränser måste det finnas. Alltid.
Efter vårat snack igår så blev dagen lite lättare. Hon tog hit en kompis, dom lekte utomhus medan lillebror sov och sedan kom dom in igen. Man märker förresten att barn tar efter varandra. Det märks var Emilias nya attityd kommer ifrån om man säger så.
Mycket av det hon säger och gör kommer från skolan, från klasskompisar och de äldre barnen. Hon frågade till exempel här om dagen ”mamma, ser jag barnslig ut i den här mössan?”. Man fick ju lust att säga JA, DU ÄR ETT BARN! Men man får ju tänka sig för lite.
Sedan har hon nog kommit på sanningen om jultomten pga de äldre barnen osv, listan kan göras lång.
Jag har börjat fundera på ifall man är liiiite för liten för skolan när man är sex år. Det känns som om hon har växt tio år bara på ett halvår. Hur fan skall man hinna med? 6 år, men beter sig som 16.
Varenda utvecklingsfas är fascinerande på sitt sätt. Jag ser min lilla bebis utvecklas till en helt egen individ, göra framsteg, bli självständig, lära sig så mycket nytt, förstå såå himla mycket, jag vet att hon inte menar att vara elak eller såra mig – egentligen. Hon är ju snäll, hon bryr sig – egentligen. Men det förändrar inte att det är jobbigt som FAN emellanåt.
Bebisar och vakna nätter för all del, det är slitsamt. Men trotsåldrar måste vara det tuffaste med att vara mamma. Så känns det i alla fall just nu…
Håller verkligen med, hade precis som du en bebis med vaknätter samtidigt som en mini tonåring. Denna lilla 6 års trots var så mycket tuffare och precis som du säger tar man verkligen åt sig. Det jag upplevde lite extra jobbigt var att jag var tvungen att verkligen bli riktigt arg för att få respons. Nu är det lillebror här hemma som börjat 6 års och som ett brev på posten kom trotset. Inte alls i samma kaliber som storebrors men ändå. Dom små 6 åringarna har nog en väldigt jobbig period precis vid skolstart, svårt att hitta sin plats och finna sig sjölv i sin nyfunna frihet där man förmodligen känner sig stor samtidigt som man faktiskt är rätt liten =) mycket kärlek och tydlighet funkar nog bäst men det vet du ju redan. Du är ju en fantastisk mamma till dina barn, kram
ha en toppen andra advent
Vänta till tonåren! Då kommer du sakna det gulliga 6-årstrotset!
Min dotter var likadan när hon var 6 år. Nu är hon 12 år och har sitt tonårstrots nu. Puh, säger jag bara!! Man vet att man lever i allafall! Det är skönt att veta att det går över. Men det är skitjobbigt. Jag har alltid varit ensamstående med henne och jag har känt att det var varit jättejobbigt när det inte finns någon som kan ta över.
Usch vad jobbigt det låter, klart man tar åt sig och blir ledsen. Tror precis som du sa att det var bra att du sa hur ledsen du blir av det och att du inte accepterar vad som helst. Det är lätt att man stannar i samma spår om ingen ryter ifrån och säger vad som accepteras eller inte. Tycker du verkar göra ett riktigt toppenjobb =)
På vilket sätt tycker du det hade varit fel att påpeka för Emilia att hon är just ett barn? Jag tror det skulle kunna vara en bra grej att göra. Många ungar idag växer upp väldigt snabbt och blir små minivuxna, vilket jag inte tror är särskilt gynnsamt. De kan nog ibland behöva påminnas om att de är just barn och vad detta innebär. Tror att de håller dem på jorden och de slipper bli små tonåringar när de är åtta.
Vet du att din dotters bild är me i en video på youtube en musikvideo typ?
Det är så skönt att läsa om att vi alla med 5-6åringar har det lika tufft!
För när man väl sitter där och är SÅ JÄVLA ARG på sin 6åring så känns det verkligen som om "ingen annan kan väl ha det SÄRHÄR jobbigt"!
Gillar att läsa dina inlägg. Många gånger är det som om man själv hade skrivit det..
Du gör det så bra.
/Emma
Är Emilia med i musikvideo?:=O
nellie: Nej. Kan du länka?
Absolut http://www.youtube.com/watch?v=ZoDDumbSrHY&feature=player_embedded
Ahhh!!!! Du har så jävla rätt alltså!! (förlåt för ordet på J), Jag har en trottsig dotter här hemma jag med hon fyller 7 i mars, hon är en 04:a hon också. Fyyyyy tusan vad man blir arg ibland! Man får nypa sig minst 120 ggr på en dag ibland för att hålla sig i skinnet och inte säga det man eg tänker!
När hon började förskoleklass uppe på skolan här i augusti så grät jag faktiskt första dagen hon skulle dit. Hon är ju min lilla bebis vad ska hon upp dit och göra till dem stora barnen osv…. ahh mammakännslor som tusan där ett tag. Tycker också att 6 år känns som lite för litet ibland att börja så på en skola med stora barn. De borde hålla dom små 6 åringarna kvar på dagis. 😉
Jag får kalla kårar när jag tänker på att min lilla tös ska dit om 2 år, shit! Hon kan ju inte hon är ju bebis än..typ. Ja du förstår.
va på utvecklingssamtal i veckan för min stora o allt går ju bra och så ändå hon kan läsa osv, känndes lite konstigt att höra att de jämförde henne med 8:a åringarna där. (I kunskap). Konstigt medn kul oxå.
Nu är det bara en termin kvar o sen sommarlovet sen börjar dem små i 1:an och riktiga skolan………..fattar inget alls!!
oj sorry för boken jag skrev här ovan till dig. 😉
Många kramar från en mamma som vet hur det e med en 6 åring!!
Är en mamma med tonårsbarn och jag läser din blogg då o då. Jag tycker du gjorde helt rätt som talade om för dottern att du blev ledsen av hennes beteende. Jag har aldrig "accepterat" trotsåldrar, utan gjort som du, talat om att jag blivit ledsen, sårad etc. Och med facit i hand kan jag säga att med två tonåringar, 15 o 17, har vi en mycket bra stämmning hemma. Självklart tycker vi olika om saker och ting i bland. Men då kan vi prata om det om båda parter får uttrycka vad de känner. Lycka till med dina gullungar!!
Jag håller verkligen med dig, jag tycker att de är lite för små att börja skolan när de bara är 6 år. Men jag måste säga att jag är så otroligt imponerad av dig och hur du hanterar allt, du är verkligen en supermamma och jag hoppas att jag lyckas åtminstone hälften så bra som du.
Min dotter borjade skolan nar hon va fem ar (Vi bor i Australien) o det va ett stort steg socialt. Min linje med henne har alltid varit att ALDRIG skrika at henne vilket verkligen varit tufft med tanke pa hennes utspel men jag tror det varit vart modan da hon narmar sig sju nu o hennes utbrott ar lika med noll. Barn tar ju efter sina foraldrar. Nu sager jag inte att hon alltid haller kaften, for tillbakaprat e det gott om, men jag tror att om man pratar, pratar, pratar.. Beratta om sina kanslor och hur man mar om de sager ngt dumt eller elakt. Men JAG (jagjagjag) tror att skrika aldrig fungerar i langden. Du e sjukt duktig med dina barn. Du har ju tva barn att uppfostra o det gor du suverant.
Hej
Jag har en 6 årig Emilia här hemma, med samma mörka ögon som din dotter, och samma "härliga" temperament.
Jag blir galen många ( alla) dagar på henne och tänker nästan dagligen att det snart måste bli bättre.
Precis som du skriver så växer de enormt när de börjar skolan och jag undrar väldigt ofta vart min lilla goa tös tog vägen.
Har numera en väldigt kaxig fröken här hemma som ifrågasätter allt, samtidigt som hon helt plötsligt kan gråta för ingenting.
På något sätt är det alltid skönt att veta att man inte är ensam. Man undrar ju ibland om man själv har misslyckats någonstans.
Kram Åsa
Haha min syster hade den fasen ända fram tills det blev dags att bli "fjortis" på riktigt, då blev hon mogen och ansvarsfull. Det är lite konstigt. Och jag tycker att du gjorde helt rätt som visade när det hade gått för långt, vissa saker får man låta dom komma undan med men inte allt minsann!