Sleeping beauty

Emilia däckade här i soffan medan jag skrev det tidigare inlägget.  Det känns helt sjukt att bära över henne när hon somnar här, hon är ju inte speciellt liten.  Jag undrar det ännu en gång; var fan tog tiden vägen? Jag försöker att ta vara på varenda dag som går nu… för jag har verkligen tagit tiden för givet och Emilias tidigare dagar kommer ju aldrig tillbaka.  Dock måste jag komma ihåg att hon är just stor, så jag inte gör henne till mammas stora bebis… det mår ju ingen bra av.

Kärleken till ens barn går inte att beskriva.