Gone but not forgotten
Publicerad,
”Nu är vi hemma igen efter en känslosam kryssning till Åland. Vi hann äta gott, umgås med släkten, barnen lekte, shoppade och hade roligt.
Nästa morgon var det dock dags för det sorgliga. Det absolut sista steget, begravningen, ett sista farväl. Det var vackert, så himla vackert. Nu vilar min farfar i havet, precis som han hade önskat. Rosor kastades i därefter, tårarna var många men nu får han ha det bra. Nu är han fri.
Du kommer alltid vara så saknad.
Det var så konstigt att åka den där båten utan att höra hans skratt och sång. Det var så konstigt att inte få se honom prata med alla ombord – för sådan var han. Det var så konstigt att se farmor agera reseledare själv. Det var för tyst, för lugnt, för tomt.
Vi har åkt på många kryssningar, alla som dom har anordnat. Jag har så många minnen från dom där båtarna, enda sedan barnsben. Min farfar skulle synas och höras, han höll humöret uppe för alla och var så himla älskad.
För tre månader sedan åkte vi ju sist. Han var med, han var glad, han sjöng, spelade bingo och skrattade tillsammans med så många människor.
Och nu fick han följa med, på ett annat sätt, en sista gång. Vila i frid.”
Så skrev jag förra året.
I morgon har det gått ett år sedan min farfar lämnade sjukdom och orättvisa bakom sig och lämnade familj, släkt och vänner med en stor saknad och sorg.
Han har det bra nu, han ville vila i havet och fick som han önskade. Min farmor skojar om att han har gift sig med en sjöjungfru nu. Jag ser honom som jag minns honom, med ett finurligt léende, ett fiskespö i handen och pratandes om tiotusen olika historier – gärna alla på en och samma gång. Kanske sitter han så på en plats nu, en vacker plats ute på sjön. Kanske berättar han om alla tokigheter på hans speciella finlandssvenska för min morfar, kanske blickar dom ut över havet tillsammans.
Ett år har alltså gått och idag åker jag till Åland igen. Farfar skall få blommor, på samma ställe där vi tog ett sista farväl förra året.