Mina graviditeter
Publicerad,
Efter önskemål, så har jag nu fixat ihop ett inlägg om mina graviditeter. Det kan hända att jag har missat vissa saker, det är svårt att minnas ibland. Speciellt från första graviditeten, som var för 12 år sedan. Det hinner ju hända en hel del. Resten har jag kunnat ta från blogg/arkiv. Varning för LÅNGT inlägg.
12 år sedan, första graviditeten, första barnet och själv var jag fjorton år gammal (tio dagar efter min femtonårsdag föddes hon).
Det var precis runt årsskiftet 2003/2004 som jag fick reda på att jag var gravid. Jag minns inte exakt hur eller varför, men jag kommer ihåg att jag köpte ett graviditetstest, plussade på stickan, fick ett utbrott inne på toaletten och försökte bryta sönder testet. Kort därefter så fick jag göra ett test på Mvc och dit följde min mamma med. Minnet är verkligen suddigt från dessa tider, man kommer ihåg små detaljer men man vet liksom inte exakt när allt skedde. Jag minns tårar, att andra grät. Haha, alltså jag kan inte låta bli att skratta… såhär när man själv är vuxen och snart har eget barn i den åldern så förstår jag verkligen alla reaktioner, men minnet är ändå komiskt. Alla grät. Alla.
Att jag dessutom sa från första början att jag skulle behålla barnet gjorde ju inte saken bättre. Folk försökte övertala mig till att välja annat, ingen förstod, ingen kunde glädjas, det var bara Jag som förstod. Jag visste att jag ville ha det här barnet, jag visste att hon redan var behövd och jag visste att jag skulle bli Mamma.
När det sjönk in hos min familj att deras åsikter inte spelade någon roll och när dom insåg att dom inte kunde tvinga mig till en abort så accepterades mitt val till slut. Min mamma blev mitt stora stöd och troligtvis den enda som verkligen respekterade mitt val i slutändan.
Annars var det hårt. Jag kunde inte gå utanför dörren utan att folk stannade upp, stirrade, pekade, viskade, skakade på huvudena, såg äcklade ut, sa förolämpande ord högt och bara vände sig om efter mig. Jag minns inte exakt hur jag kände i början, men jag kommer ihåg att jag var så himla van senare mot slutet. Jag gick rakryggad med min stora mage. Människors stirrande och viskande var som vardagsmat för mig. Tyvärr.
Tiden gick och graviditeten var hela mitt liv. Jag hade klistrat upp olika kollage på väggen, ramat in ultraljudsbilder, skrivit namnförslag på en tavla i mitt rum, kollade på barnsaker tidigt och höll mig mest hemma – inne på mitt rum. Jag minns att jag var glad och förväntansfull – trots all negativitet från omgivningen. Jag minns att min barnmorska var helt underbar och troligtvis den enda vuxna människan som behandlade mig som vilken gravid tjej som helst. Hon respekterade mig, lyssnade på mig, förstod mig och tog mig på allvar. Detta betydde mycket och kommer alltid betyda mycket. Hon var en stor trygghet och verkligen guldvärd.
Krämpor minns jag inte så mycket av. Jag kommer dock ihåg lite svagt att jag inte gillade att klaga, att jag inte ville säga något negativt om graviditeten – då jag visste att människor skulle säga ”näää precis, barn ska ju inte ha barn”. Jag vågade inte.
Runt vecka 30 gick det dock inte att hålla tyst längre. Jag fick för tidiga värkar, åkte in och ut till sjukhuset, fick bricanyl och blev sängliggande hela den sommaren.
Sista veckorna var så plågsamma. Jag var helt knäckt av att jämt få sammandragningar, aldrig få göra något och jag bara grät. Till slut följde min mamma med mig till förlossningen där vi skulle prata om att få plocka ut bebisen. Jag orkade inte mer. Den 3e augusti fick jag en tid och det var en stor lättnad. Hon hann dock komma av sig själv, den första augusti. Bästa dagen i mitt liv, min fina dotter.
(När hon väl var född så var hela min familj, släkt och alla vänner jätteglada. Hon blev släktens lilla stjärna och har alltid haft en speciell plats i flera olika människor och familjers hem och hjärtan. Hon blev, var och ÄR så himla älskad)
Sex år senare plussades det på stickan igen. Lite äldre den här gången, lite stabilare tillvaro och ett lite mer accepterat läge. Jag hade längtat efter syskon till Emilia, så graviditeten var ett glädjande besked där i början.
Jag var ju fortfarande ung, men inte fruktansvärt ung. De flesta blev glada för min/vår skull, även om vissa tyckte att det var lite väl tidigt och att man kanske borde ha väntat lite. MEN det var som det var och ingen höjde på några ögonbryn.
Detta skulle dock komma att bli en riktig djävulsgraviditet. Bland de värsta tiderna jag någonsin har varit med om. Livet vändes upp och ned när jag, några veckor senare – fortfarande tidigt, blev sviken och ensam. Veckor och månader av psykisk terror slet ifrån mig den lilla kraften och orken jag hade.
Jag led dessutom av fruktansvärd yrsel, svimmade överallt, kräktes, var jämt illamående, hade enorma ryggproblem, värk överallt, gick konstant hos en läkare/sjukgymnast, blev sjukskriven tidigt och var det hela graviditeten, svullnade upp groteskt mycket och led även denna gången av smärtsamma sammandragningar.
Det var med andra ord en enda kamp, både psykiskt och fysiskt.
Jag levde dock på kärleken till min dotter och min ofödda son. Det fick mig att kämpa och gång på gång ställa mig upp. Allt jag gjorde, hela meningen med livet – det var ändå mina barn.
Tack vare en massa avlastning och stöd från min familj så klarade jag av dagarna.
Jag hatade graviditeten, alltså verkligen hatade. Jag räknade bara ned dagarna tills allt skulle vara över. Men jag tappade aldrig fokus på att mitt lilla barn låg där inne. Oavsett om jag hatade att vara gravid, så längtade jag ändå så himla mycket efter min son, Emilias lillebror. Han var älskad och så enormt efterlängtad trots alla omständigheter.
Tack vare alla onda sammandragningar och tidigare upplevelser och erfarenheter gällande Emilias graviditet så fick jag tidigt höra att den här lilla bebisen skulle komma tidigare. Det fanns inte en chans att jag skulle gå alla veckor ut. Jag skulle bara vila och hålla honom kvar där inne så länge som möjligt.
Tiden gick, BF kom och dagen gick, sedan väntade de 12 längsta dagarna i mitt liv. Fyfarao vilken pruttig tid det var att bara gå och vänta…. och vänta… och vääääänta. 12 dagar senare bestämde han sig dock för att titta ut, äntligen var graviditeten över och äntligen hade jag min son i mina armar.
Ytterligare sex år senare så fick jag uppleva det där med ett positivt graviditetstest igen. Jag som aldrig mer skulle vara gravid, jag som inte ville ha fler barn. Jag minns en dag för ett par år sedan när jag var på MVC och snackade preventivmedel, så sa hon något i stil med ”du var ung när du fick dina barn, det är bra, då hinner du skaffa många fler om du vill”. Jag skrattade henne rakt upp i ansiktet och förklarade att jag var klar med mitt, mina kiddos skulle vara vuxna när jag fortfarande var ung. Jag skulle fortfarande ha hela livet framför mig, mitt eget liv. Jag var bekväm, jag hade hittat kärlek, men vi skulle inte utöka familjen.
MEN så tvärvände allt, jag fick äta upp allt jag någonsin sagt och så stod jag där, preggo med en växande bebbe i magen, 26 år gammal och i den åldern man ”skall” vara, med en man vid min sida och trygghet runt mig. En tredje liten en var en självklarhet, en efterlängtad liten plutt som skulle göra vår familj komplett. Häftigt hur livet kan förändras så himla drastiskt!
Att berätta om graviditeten för nära och kära (och er läsare) var en helt ny upplevelse. Det var inget man gjorde av nervositet och med skräck. Det var en rolig nyhet och man fick bara sprudlande positiva reaktioner. Även om de flesta hann förstå innan jag ens fick chansen att berätta.
Med tanke på att detta lär bli min sista graviditet och sista bebis, så har jag verkligen passat på att njuta av det. Jag har haft många ”mirakelveckor” efter de första jobbiga veckorna och innan jag blev tung och fick ont. Jag skrev ju mycket om det då, att jag svävade på moln, tränade och höll igång. Kroppen var smidig rätt länge ändå, i alla fall i jämförelse med sist.
Och även om mycket är hårt nu emellanåt med krämpor så känner jag inte det där klassiska ”jag haaaaaatar att vara gravid”. Jag börjar snarare bli mer och mer redo för att möta vår lilla flicka på utsidan istället (i rätt vecka!), utan att äcklas av mitt gravida tillstånd. Svårt att förklara, men ni som förstår… ja, ni förstår väl.
Även om jag inte är ensam längre och istället lever i en stabil relation med en man som längtar efter vårt kommande barn, så drar jag nog ett rätt så tungt lass själv oavsett vad. Han har jobbat långt ifrån, jag har varit mycket ensam, jag har ju mina två barn på heltid och bär på ansvaret över dom på egenhand och sköter med andra ord vardagen, hem, hushåll och barn precis som jag alltid gjort själv.
Så just när det gäller sådant så är det inte så stor skillnad från när jag var gravid sist (gällande vardag och ansvar). Men å andra sidan så har jag ju hela tiden vetat att det är tillfälligt och att min käre man skall flytta inom jobbet nu i juni så att han kan vara hemma mer och hjälpa mig. Det lär behövas, framförallt mot slutet.
Jag har alltså upplevt tre helt olika graviditeter. Jag är ju inte färdig med min tredje än, men såhär har det sett ut hittills. Det blir nog inga fler bebisar efter denna (känns som om man sätter punkt efter numero 3), men jag säger nog inte samma ”aldrig mer” som sist. Vi får se vad som händer om sex år, att skaffa smått var sjätte år är ju tydligen min grej, hehe närå. K vill ha en liten Edward, men det får nog bli så att vi köper hund och döper den till det istället.
Så himla fascinerande att en och samma person kan ha så helt otroligt olika graviditeter. 🙂 Väldigt intressant att läsa fast jag hängt med enda sedan början av din graviditet med Elian. 🙂
Så otroligt vackra bilder! <3 Och tack för att du delar med dig!
Du imponerar! Så mycket du gått igenom och så kärleksfullt du skriver om allt och så klok du verkar. Blir rörd när jag läser inlägget!
Vilket fint, och framförallt ärligt inlägg. Det är något jag uppskattar när jag läser en blogg – ärlighet. Man ser även hur mycket tid du lägger ner på din blogg, inte bara på fotona, utan även på inläggen i sig. Kul att du dessutom tar önskemål från dina läsare. 🙂
Så himla kul att läsa. Tack för att du delar med dig!
Vilket fint inlägg! Jag har följt dej ända sen Elian låg i magen jag, så jag blev också lite nostalgisk 🙂 Kram till dej och tack för att du delar med dej!
Så fint inlägg! Vad livet kan bjuda på.. All lycka till din, liten i magen och din familj 🙂
Hamnade lite hux flux inne på din blogg.
Jag följde dig i media när jag själv blev gravid som ungdom, inte lika ung som du men säkert minst lika omogen.
Tur att såna som du finns, som skriver och talar. Det var som ett stöd för mig som inte hade någon annan jämnårig mamma-kompis