Februari 2010

 

För exakt sex år sedan så såg livet ut såhär.

Jag var inte bara stor om magen, men överallt.  En vätskefylld, svullen, allmänt trött ensamstående, gravid 20-åring och blivande tvåbarnsmamma.

Samtidigt som jag minns precis hur jag mådde, tänkte och kände så känns det ändå på något sätt helt avlägset.  Jag vet inte hur jag skall förklara.  Sinnet är ju bra på att förtränga det värsta, men ändå minns jag mina tankar.

Det var en enormt påfrestande tid, både psykiskt och fysiskt, pga många stora och olika skäl.  Jag tror att det krävdes några år i efterhand för att bearbeta just den graviditeten, förlossningen och tiden efteråt.

Det är häftigt ändå, vad kroppen och sinnet klarar av.  Hur stark man kan vara när man känner sig svag.  Och framförallt vilka enorma hinder man kan ta sig över och förbi, just pga att man egentligen inte har något annat val.  Det fanns bara en sak att göra: överleva, leva, skapa en balans och vardag.

Idag kan jag se tillbaka på den tiden utan att få obehagliga rysningar, utan att vilja kväljas och utan att bli arg/ledsen.  Jag ser tillbaka på den tiden som en enda stor lektion i livet, eller vad man skall säga.

Jag var fortfarande ung (det tyckte jag absolut inte då, hehe) och hade en hel del att lära mig.  Hela den upplevelsen och dom åren stärkte mig bara.  Det förstår jag nu i efterhand.

 

Utöver det känslofyllda preggot, så var Emilia lika gammal som Elian är idag (ungefär).  Jag minns att hon bakade en massa, gärna själv och gärna med egna recept.

Vad olika dom är, mina kids.  Elian skulle aldrig få för sig att baka.  Inte själv.  Jag kan snarare stå och tjata och övertala och försöka få honom att vilja engagera sig.  Det brukar sluta med att han kastar i några DL mjöl och säger därefter ”SÅ! Nu går jag och leker.  Säg till när det är klart”.

Emilia var även oerhört kreativ.  Hon kunde sitta och pyssla, rita, måla och fixa egna böcker i en evighet.

Även där är dom så extremt olika.  Elian har inte alls tålamod till att sitta längre stunder med sådant, han vill hellre bygga upp lekar – precis som Emilia inte alls hade något tålamod med leksaker.

Det är så kul att tänka tillbaka och jämföra ibland.

Jag minns även att Emilia var magsjuk i februari år 2010.  Haha, så lustigt egentligen.  Men hon är sjuk så himla sällan, så man minns liksom sådant.  När det väl sker så blir det extremt jobbigt för henne.

Jag och Elian åker på det mesta och tar även det mesta med en nypa salt, då våra kroppar är vana.

 

Ja, det var det.  Idag, för sex år sedan.  Fasen vad gammal jag börjar bli….