Elian och ord

I natt skrek Elian som han gjorde för många månader sedan.  Inte det vanliga jag-vill-ha-välling-skriket som snarare låter som påtvingat gnäll.  Nu skrek han helt hysteriskt, okontrollerat och uppgivet.  Oavsett vad jag än gjorde så var han bara tröstlös.  Det värkte inom mig av att se honom så ledsen.  Det var ju så länge sedan sist.  Han låg bara och spände sig i min famn och jag försökte med allt för att förstå vad problemet var.

Det är vid sådana situationer man önskar att han pratade mer.  Elian är inget fan av att prata ordentligt.  Han gör sig förstådd genom att använda kroppsspråket, ljud och sitt egna språk.  Istället för att säga bil så säger han t ex vruuuum, istället för ambulans säger han wiiiuuuwiiiuuu osv.  Sedan kan han några ”riktiga” ord så självklart är det alltid skoj när ett nytt ordentligt ord bubblar ur hans mun, men han anser nog att det är bekvämare att göra på sitt sätt.  Jag har ju en förmåga att (oftast) förstå vad han vill eller menar.  Han väljer snarare att iaktta och förstå.  Man kan enkelt slänga ur sig en hel mening och han förstår precis vad jag menar, hämtar något jag ber honom om, lämnar saker i Emilias rum, går till vissa ställen osv.  Så det märks att han är med i matchen, men som sagt… han är nog bekväm.  Han anser att det är lättare att lyssna än att prata.

Något jag verkligen smälter av är ordet mamma.  Det är rätt ironiskt med tanke på att jag bara för något år sedan avskydde ordet mamma.  Emilia använde ju det innan varenda ord eller mening hon sa;
”Mamma, vad ska vi äta?”, ”Mamma, vad är klockan?”, ”Mamma, jag går på toa nu”, ”Mamma…. det var inget”… mamma, mamma, mamma.
Då kändes det inte längre lika gulligt.  Som tur är så har hon börjar växa ifrån den ”fasen” nu och klarar av att prata med mig utan att säga mamma först, haha.
Men självklart smälte jag på samma sätt som jag gör med Elian nu, när hon var i hans ålder.
Jag vet inte varför, men det låter så oskyldigt och rart när han ropar på mig.  Om jag befinner mig i ett annat rum så springer han runt och skriker ”mammääää”, eller om jag lämnar matbordet för att hämta något i köket så hör man ”mammmmäää” där utifrån.  Han måste ha full koll på var jag är och vad jag gör.