Kaos

 

Godmorgon, eller god förmiddag rättare sagt, men här blev det sovmorgon!

Efter gårnattens sömnlöshet så sov jag underbart i natt.  Jag hade en massa sömn att ta igen och jag somnade nog så fort jag lade mig och vaknade inte förrän vid 6 när Elian bad om välling.  Sedan somnade vi om och sov några timmar till.  Så himla skönt.

 

Jag vaknade dock upp med samma klump i magen.  Jag slog upp ögonen och tänkte bara att det inte kunde vara sant, allt som hade hänt var bara en dröm – en mardröm.  Jag ville inte ta del av detta, ville inte vara med.

Mitt liv ser inte ut sådär längre.  Jag lever i lugn och ro, i en harmonisk trygghet.  Trots motgångar så har jag ändå skapat en trygg bas.  Men så fort det handlar om vissa människor så rivs allt upp och ned och in och ut.  Då finns det aldrig något annat än kaos.  Och det är så fruktansvärt jobbigt när man innerst inne trodde på en förändring men så fick man det bekräftat att det nog är omöjligt.  Som en käftsmäll.  Och så den här besvikelsen efteråt.  Ilskan framför allt, men besvikelsen.  Usch vad jag hatar att bli besviken när det gäller viktiga saker, jag hatar att känna att man gör allt men inte får ett smack för det.  Varför förändras vissa till det bättre, växer upp och tar hand om sig själva och sina barn men andra står bara still och stampar i det förflutna och gör samma misstag flera gånger om? Man vill liksom ta tag i vissa, skaka om dom och skrika ”öppna ögonen, inse vad du gör!” men det skulle inte funka ändå.

 

Gud, vad jag svamlar.  Men ungefär så känns det i huvudet.  Det är en enda röra av ord, känslor och tankar.