När man inte räcker till

För fem dagar sedan så fick den här lilla tjejen (som bara blir mer och mer lik sin pappa för varje dag) 3 månaders vaccinet. Dom där förbaskade sprutorna kom och vände upp och ned på hela våran tillvaro.
När det äntligen började gå åt rätt håll och stabilisera sig och den där koliktiden började lida mot sitt slut så kom nästa tuffa prövning. Jag har aldrig varit med om något liknande. Alla små vanor som började likna rutiner var som bortblåsta. Hon skulle återigen BARA bäras på (men var ledsen ändå), hon kunde inte längre somna på något sätt, nattningarna tog flera timmar – och det där med att faktiskt somna för natten var gone. Hon har vaknat minst en gång i timmen på nätterna och jag börjar känna mig helt knäpp i huvudet av sömnbristen. Jag kan inte minnas att jag NÅGONSIN har haft det såhär förut. Ever.

Jag nämnde ju tidigare att hon inte riktigt går upp i vikt som hon skall heller och nu sedan i onsdags så har hon inte velat äta ordentligt och det mesta som hon har fått i sig har bara runnit rakt igenom. Så idag fick vi rådet av BVC att börja med tillägg.
Det var med blandade känslor som ersättning och flaska köptes och separationsångesten sved lite inom mig när hon tog tag i flarran direkt, sänkte den som om hon aldrig gjort något annat förr och slocknade direkt efteråt. Var hon bara hungrig? Kan det ha varit så enkelt att hon bara saknade den där mättnadskänslan? Var jag bara otillräcklig? Många tankar snurrar såklart och man håller ju bara tummarna att hon skall nöja sig, att det där lilla rådet kan rädda våra dagar. Men jag är inte beredd att sluta amma helt, det vill jag verkligen inte. Jag vet dock att den risken finns då även Elian fick ersättning som tillägg i samma ålder och kort därefter sa tack och adjö till bröstet (maten kom väl enklare och snabbare i flaska?). Och nu har vi det redan knöligt med amningen, jag och Elise. Hon blir riktigt ilsken vid 90% av amningstillfällena och vill till slut inte äta överhuvudtaget. Bortsett från nattetid, då snuttar hon i lugn och ro.
Mitt mål var att amma tills hon blev sex månader. Jag hoppas på att delamma nu framöver, men skiter det sig så är jag glad att vi höll igång i 3,5 månader och viktigast av allt är ju att hon mår bra bara. Men det är ju så känsligt det här med amning… i alla fall för mig. Det betyder mycket för mig och det tar emot när man inser att man inte räcker till. Det kan jag bara inte förneka.

Hur som helst så har pluttan sovit i närmare tre (!!!!!!!) timmar nu sedan hon klunkade i sig flaskan med ersättning. Jag sitter mest och väntar på att se hur hennes mage reagerar och håller tummarna stenhårt för att vi går mot enklare tider nu igen. Drömscenariot just nu är att erbjuda henne ett par flaskor om dagen som bonus EFTER amning. Kanske en flaska precis innan nattning, tanken är att hon sover bättre om nätterna då? Och så fortsätta nattamma på det om det går. Eller tänker jag galet?

Åh, älskade lilla Elise. Mammas lilla lilla hjärta. Jag vill ge dig allt du behöver och lite till.  Jag önskar att jag kunde det.

(Inlägget är skrivet tidigare men publiceras nu pga tekniska problem med bloggen som nu är lösta)