Min krigare
Publicerad,
Elian har varit sjuk ganska så många gånger under hans 4 år. Vanliga saker, ovanliga saker, olika mediciner och behandlingar. Han är en riktig kämpe. Det som är svårast med honom är att man aldrig vet hur sjuk han är. Han vill inte säga till, han kämpar emot och igenom. Han vill orka precis lika mycket som vanligt. Han vill bara inte erkänna och jag har ingen aning om varför det är så. Jag antar att det beror på att han inte gillar när folk ”tycker synd om honom”. Han blir så himla generad. Om han ramlar och gör sig illa så gömmer han sig helst tills det går över så ingen (förutom jag då) kan se.
Hur som helst så var det tur att vi besökte farbror doktorn igår. Jag var först orolig över att vi gick dit i onödan, just med tanke på att han inte verkat ”sjuk”, han har ju lekt och skojat som vanligt. Jag vet även att man drar med sig en massa nya baciller efter att man varit bland sjuka människor på vårdcentralen.
Men vi gick inte dit i onödan. Liten hade dubbelsidig öroninflammation och var ”ilsket röd och svullen” i halsen.
Läkaren frågade Elian om han inte hade jätteont i öronen. Men han skakade generat på huvudet och sa att han ville hem bara.
Väl hemma, efter ett besök på apoteket, så erkände han ju att det visst ”var lite jobbigt bakom öronen”. Kanske. Men bara lite!
Fasen, hur pallar han? Dom gångerna jag har haft öroninflammation så har jag velat skära bort örat, gräva ut allt innehåll och skölja hela insidan av huvudet med iskallt vatten. Typ.
Elian har aldrig heller haft några problem med mediciner. Han har svalt allt, ryst av obehag förvisso, men det har aldrig blivit någon större kamp.
Det blev det dock igår när han skulle ta penicillin. Det var inte så lätt när det smakade skit och han knappt kunde svälja. Så det tar någon halvtimme innan han får i sig sin dos, men satan i gatan vad arg han var på mig igår när jag gav honom första dosen så som jag alltid gjort och han kväljdes, spottade ut allt och fick en chock över smaken.
Jag var hatad, världens dummaste, han skulle flytta hem till min faster istället, han skulle aldrig mer komma tillbaka. Han har nog ALDRIG varit så arg på mig förut. Usch vad jag tyckte synd om honom.
Men nu har vi i alla fall kommit på ett sätt för honom att få i sig det vidriga, det blir yttepyttelite åt gången, varvat med stark saft. Det tar sin tid, men han gör det. Och han slipper hata mig och vilja flytta hemifrån!
Har minnen från när jag var liten och åt penicillin, jag hade en "egen" Coca Cola i kylskåpet, och så fick jag en sked penicillin och sen jättesnabbt ett glas Cola! Annars spottade jag ut det i ansiktet på mamma haha
Har minnen från när jag var liten och åt penicillin, jag hade en "egen" Coca Cola i kylskåpet, och så fick jag en sked penicillin och sen jättesnabbt ett glas Cola! Annars spottade jag ut det i ansiktet på mamma haha
fint skrivet!
Men usch va jobbigt med ont i både öronen och halsen och sen äckliga mediciner på det.. Hoppas medicinerna hjälper fort så han kryar på sig 🙂
Stackaren, han åker verkligen på allt 🙁 Saft (eller annat gott) precis efter medicinen låter bra, då är det förhoppningsvis den smaken som "stannar" i munnen sedan. Lite som när man sväljer masktabletter med sylt. Det är nästan så att jag är glad över att jag blev allergisk mot kåvepenin som åttaåring, jag minns inte hur äckligt det smakade…
En sån lite tuffing! Hoppas han kryar på sig snabbt och fortsätter svälja sitt penicillin.
Stackars liten, förstår honom att han inte gillar penicillin.
Istället för saft så ge honom mjölk om han dricker det. Det tar nämligen bort den äckliga "mögel"-smaken.
Krya på honom och hoppas att ni andra klarar er.
Jag känner igen mig från när jag själv var liten. Jag avskydde när mamma skulle ge mig medicin, jag verkligen vägrade och nästan skrek ut min ilska på henne. Hon hade så tunga skuldkänslor, idag kan jag i princip tycka synd om henne som fick stå ut med mitt missnöje.
Wow, Elian! Så modig som hela tiden vill utnyttja livet till fullo, som finner glädjen viktigare än tårarna, som står upp rakryggad trots att hans ben viker sig. Han verkar verkligen vara en sån person! Vilket mod! Vilken styrka. Och du som mamma, som håller ut och lyckas göra det bästa för dina barn fast än det smärtar i ditt hjärta att behöva "tvinga" till läkare och mediciner om de blir sjuka. Men så är det ju, fruktansvärt att känna sig "ond" när barnen blir ledsna eller arga men en mamma för sina barn är ju oslagbar och det bästa som finns i hela vida världen. Precis som barnen för er mammor. Bandet emellan är ovärderligt hur mycket tårar eller skratt man än delar.
Jag önskar er allt gott, all lycka och all hälsa. Hoppas han är på toppen snart igen!
Här i Finland har vi penicillin för barnen som smakar jordgubb. Det har aldrig varit problem att få det i barnen 🙂 Hoppas Elian fort blir frisk!
Tack för en superb blogg!
Be om att få byta penicillin, är rätt säker på att du fått Kåvepenin och den smakar skit! Ber man inte självmant om amimox så får man den inte, en bredare typ av antibiotika som smakar jordgubbar och som slinker ner snabbt och fort hos de flesta barn 🙂
Hej Denize
Hoppas att du läser min kommentar. Det är så här att jag har valt spanska som moderna språk och det är nog tack vare din blogg då jag har kunnat följt med er vardag i Spanien och se hur Emilia utvecklats med språket.
Tycker även spanskan är ett fint språk så det är faktiskt roligt på spanska lektionerna. Men hur som helst så undrar jag hur Emilia tänker nu om Spanien, saknar hon dit den skolan hon gick på, finns kontakten med klasskompisarna kvar? vill hon lära sig spanska här i Sverige? eller har hon lagt Spanien åt sidan?
Skulle vara roligt om du skrev lite om Emilias tankar om Spanien 🙂