Tacksamhet

 

Precis som planerat så lagade jag kalkon i helgen för att fira Thanksgiving lite sent.  Jag känner mig tacksam för flera olika saker men främst:

– Min familj – mina barn som gör mig gråhårig i förtid men som jag älskar villkorslöst.

– Min K som är en enorm trygghet i mitt liv, han som förändrade allt.

– Mitt jobb som jag älskar och brinner för.  Det må vara ett jobb men det är även en bubbla för mig att försvinna in i och där jag alltid bara får vara.  Som terapi, på riktigt.

– Mina vänner som står mig närmast och som alltid ställer upp när det krävs.

– Och så måste jag även tacka er, fina läsare, som troget hänger kvar och följer oss i med- och motgång, år efter år.

 

Jag tittar på vad jag har i mitt liv och känner mig så extremt rik – på kärlek.  Det är en oslagbar känsla.

 

 

Hur som helst så brukar jag inte uppskatta att fota mat med telefonen, men jag var tvungen den här gången.  Och förresten, katten var inte med vid middagsbordet på riktigt.  Den bilden fotades på dagen innan när jag hade dammsugit och torkat golven och stolarna var ovanpå bordet.  Då hade Vilde tagit för sig och byggt en liten koja.  Bilden passade bara in färgmässigt – så den fick hänga med i collaget.  Och kissen betyder mycket också, så jag lägger till Vilde på tacksamhetslistan, men han tillhör väl familjen? Ja jaaa..

 

Och för att tillägga lite annat som jag uppskattar, men som inte är så känslomässigt då:

– Internet, thank you God.

– Kameran (tillhör väl jobbet lite, kanske?).

– Leggings.  Bland det bästa som har hänt mig klädesmässigt (får panik på obekväma kläder).

– Concealer.  Tyvärr föddes jag med svarta ringar under ögonen, oavsett sömnvanor.

– Serier.  Vad skulle jag göra utan mitt serienördande?