Att våga släppa taget lite

 

Bilder på oss från julafton, bara sisådär tre veckor senare…

 

 

Hej i lördagen!

 

Vår lilla bebis fortsätter att må bra i magen och allt bara flyter på.  Från ett ilande gallskrik mest hela dagarna, till ett litet ”mmm, mmmm, mmmmm” -gnäll när hon tycker att läget är lite för tråkigt bara.  Som jag nämnde igår så vill hon ju att det skall hända grejer hela tiden men det tar vi! Så jäkla skönt att allt verkar funka nu.  Bajsblöjorna luktar typ rutten död av den där ersättningen, haha, höll på att få en chock första gången… till och med Elise verkade undra vad FASEN det var som luktade egentligen.  Men man vänjer sig! Man är glad så länge blöjorna är som dom skall vara och att blodet är borta! Mycket bajssnack här nu? Haha, jag rundar av där.

 

Idag har jag faktiskt tagit mig ut en sväng utan bebis.  Jag tog en promenad helt solo.  Om det var rogivande och yadayada? Nja alltså jag gick väl mest runt med den där jobbiga känslan av att ha glömt något.  Och så var jag himla stressad inombords, kunde inte koppla av eller bort.  MEN jag gjorde det! Man måste väl börja någonstans.  På en timme hann jag promenixa till centrum, gå in på fyra affärer, hämta ett paket och gå hem igen.

Detta handlar absolut inte om att jag inte litar på pappan, han är helt fantastisk.  Och Elise älskar verkligen honom och skiner upp så fort han kommer hem om kvällarna.  Men det är återigen det där starka bandet som jag skrev om för ett tag sedan.  Man har mer eller mindre suttit ihopklistrad med den där mini-människan i ett års tid.  Både när hon var på insidan och nu på utsidan.  Det är svårt för mig att bara ”släppa taget” ibland, så jag övar på det.  I morgon skall jag nog damma av träningsskorna och bege mig ut på en löprunda.  Det kommer bli en komisk upplevelse tror jag – så otränad som jag är efter graviditeten!

 

Hur som helst, nu skall jag laga lite pasta med stora räkor till middag och njuta av lördagskvällen!

Ha en fortsatt trevlig helg!