Det personliga
Publicerad,
Efter en lång natt så är den här grabben tillbaka på förskolan igen. Natten började med växtvärk, nästa gång vaknade jag av att han snackade för fullt i sömnen (om peppar). När jag väl hade somnat om så vaknade jag kort därefter av ett högt ljud och sedan förvirrat snack från Elians håll igen (han hade ramlat ned från sängen).
När det väl var dags att gå upp på morgonen så frågade jag honom varför han försökte flyga mitt i natten, att det verkar skönare att ligga still och sova i sängen istället för på golvet. Han uppskattade inte min ironi och sa bestämt att han inte ALLS hade ramlat ned, att jag bara drömde det. Jahapp.
Frukosten flöt på, vi klädde på oss, begav oss ut i snön och tjugo vurpor senare så var han på plats.
Nu skall jag vara sådär tjatig och klyschig igen och babbla om hur fort tiden går. Min unge fyller fem i år. FEM! Han var ju nyss två, han är fasen fortfarande den där lilla skrutten i mina ögon. Galet. Jag tänkte i alla fall dokumentera några saker här, innan tiden springer iväg, han fyller 18 och flyttar hemifrån och man glömmer sådant här. Hur som helst, några detaljer om honom i nuet:
– Han säger henne istället för hon, ”henne ville inte leka just nu”, ”henne är trött”. Det spelar ingen roll hur många gånger man därefter ’rättar’ eller snarare upprepar: ”jaså, är HON trött?” t ex. Han säger envist henne igen.
– Han hatar att behöva gå och lägga sig. Förut var det snarare han som bad om det, annars var det bara att köra igång med kvällsrutinerna, säga godnatt och stänga dörren. Men nu blir det först en lång kamp som känns som en evighet, sedan springer han upp flera gånger i vad som känns som ytterligare en evighet. Men tankar om mörker, spöken och rädsla har dykt upp så det är inte så konstigt.
– Han har ett helt galet hett temperament här hemma och kan skrika av ilska så att väggarna skakar. Andra människor tror dock inte på mig, jag tror att personalen på förskolan tror att jag överdriver pga att dom aaaaldrig sett något liknande där. Hm. Tur det i alla fall, så man slipper skämmas. Närå… eller?
– Han får en speciell röst och dialekt när han leker. Så fort fantasin kör igång så låter han som… jag vet inte, ingen aning om vad det är för dialekt men han drar ut på vissa ord: ”och då skulle dom äta ma-aaat”. Äh omöjligt att förklara i ord. Måste smygfilma.
– Han är jämt hungrig men petar ändå bara i maten. Det känns som det ordet man hör mest om dagarna är ’hungrig’, ändå är det bara några få maträtter som funkar. Och då kan det funka en dag, men tvärvägras nästa gång. Hopplöst emellanåt.
Hur som helst, skulle kunna skriva en massa. Men ibland är det bara kul att ha sådant här sparat så man enkelt kan gå tillbaka senare och tänka ’aaah just det, så gjorde han ju’. Det händer att man ofta gör så, när det gäller båda barnen. Emilias vanor får jag dock skriva privat, jag vet inte om hon skulle uppskatta mina detaljer om vad hon har för sig. Inte längre i alla fall.
Ena ungen skall fylla fem (bebisen i mina ögon) och min förstfödda fyller elva. Det betyder bara en sak: jag börjar bli gammal.
Åh, jag började läsa din blogg precis när Elian var nykläckt. Kul att ha en blogg så här så man kan gå tillbaka och titta hur det var. Det ångrar jag att jag inte har/hade med min dotter men jag är för lat för att skriva hehe.
Min Love som blir fyra i höst säger också HENNE.. HAHA, jag tycker att det låter så roligt men jag brukar också göra som du beskriver men nä, de spelar visst ingen roll haha : )
Haha vad roligt att det finns fler som gör så 😀