Livet som preggo

 

Jag sitter på kvällen och bara tittar på klockan.  Jag känner hur ögonen svider och hur enkelt jag bara nickar till medan jag tittar på mitt serieavsnitt.  Försöker ändå hålla ut så jag vet att alla barn sover sött i sina sängar.

Alla barn? Två barn, jag har två barn – alla lät som om jag hade ett fotbollslag hemma.

 

Jag går till slut och gör mig i ordning, tömmer blåsan på tjugo liter vätska, bygger upp ett berg av kuddar i sängen och lägger mig tillrätta.  Ställer mitt larm, tittar igenom Instagram lite snabbt och släcker sedan.

 

Fixar med kuddar runt mig och mellan knäna för att kunna somna bekvämt.  Försöker hitta ett bra läge då ryggen gör förskräckligt ont.  Kommer till slut till ro och känner sedan att jepp, jag är nog kissnödig.  Lillasyster har ett gympapass och det känns obehagligt mot blåsan.

 

Går upp, besöker toaletten, gör om proceduren med alla kuddar i sängen och kopplar av.

 

Håller precis på att somna.  Kissnödig igen.  På riktigt? Hur jäkla mycket kiss kan samlas så fort?

 

Gör om samma procedurer som sist och somnar riktigt jäkla gott.

 

Vaknar upp med panik i hela kroppen, något känns förskräckligt obehagligt.  Jag upptäcker kort därefter att jag ligger på rygg.  Det är ju inte det bästa.  Vänder mig på sidan igen och somnar.

 

Krafs, klös och mjau.  KILL ME NOW! Vilde vill ut.  Jag klär på mig och släpper ut honom, släpar mig upp till sängen igen och somnar.

 

Vaknar ytterligare en gång av att jag ligger platt på rygg och får inte luft.  Seriöst!? Passar på att kissa.  Igen.

 

Somnar om, drömmer om att jag är på Gröna Lund med en som inte direkt är min favvo-människa på denna jord, mycket märklig dröm.  Plötsligt börjar denna personen skrika ”tut-tut-tut” högt i mitt öra och nu ogillar jag plötsligt den människan ännu mer.  Tills jag vaknar till och inser att det är mitt larm.  Puh!

 

Jag känner hur fogarna är riktigt ilskna idag, smärtan biter tag i min kropp och humör och för att ens komma upp så rullar jag lika graciöst som en flodhäst upp ur sängen och ställer mig sakta upp samtidigt som jag hör ”aj aj aj aj aj aj” i huvudet.

 

Jag får gå med riktigt korta och fula steg mot köket, fixa frukost, vara ”trevlig” och samtala med familjen vid frukostbordet.  Jag får kontroll över onsdagen, vinkar av Emilia, får ut Elian och så lyckades jag hitta en gångstil som inte gjorde riktigt lika ont.  Jag vaggade fram till förskolan som om jag vägde tretton ton.

 

Kliver in där, säger adjöss till min glada och kramgoa son, hälsar på en av hans vänner som säger ”hej gravidis, vad tjoooooock din mage är nu”, känner hur jag kommer brista ut i någon blandning mellan asgarv och tårar, säger hej då till henne också och lämnar föris.