När livet förändras
Publicerad,
Livet. Livet kan förändras på ett ögonblick, en sekund, över en minut kan allt vara motsatsen till vad det tidigare var.
Igår var jag och hälsade på min farfar. Jag tycker inte om sjukhus, jag kväljs lite av den sterila och torra miljön. Jag förträngde det, vandrade på, gick in till rummet och fick bara kippa efter andan så fort jag klev in.
I ett virrvarr av ord som hjärnblödning, stroke, blodroppar, infarkt så tappade jag bara bort mig. Kunde inte lyssna. Tårar brände bakom ögonlocken, fick hålla i mig och luta mig mot väggen för att inte falla.
Ena dagen var han med, sjöng visor vid middagsbordet, berättade historier för barnen, byggde bilbana med Elian, spelade musik med Emilia, skrattade och pratade. Sedan, bara sådär, så försvann det. Sedan kunde han inte sjunga, för att han inte ens pratar.
Min farfar… min glada, snälla, knäppa och generösa farfar som alltid syns och hörs. Han bara låg där.
Vad som helst kan hända, ingen vet vad konsekvenserna blir eller hur allt kommer utvecklas. Jag vet bara att det krossade mig att se honom sådär, det kändes orättvist, fel, så jäkla smärtsamt.
Hela natten har bestått av bilder och minnen, vakentid och ångest. När jag väl sov, så drömde jag otäckt.
Man måste få tiden att gå. Men tankarna finns alltid hos honom nu.
Jag och en vän pratade om döden igår och om hennes farfar som går på begravning efter begravning. Det är vardagsmat för honom nu. Att överleva sina vänner. Döden skrämmer mig mkt. Men ändå så är det en naturlig sak, varför är det så jobbigt.
Det som jag tror är så jobbigt är att inte veta om man kommer ses igen. Och det försöker jag inprinta- att det kommer vi göra. Det blir lite lättare då. Lite. Gråter tom nu. Så blödig är jag för det. Rädsla om döden, om förändring, att inte ta vara på varenda sekund av livet.
Styrkekram!
Denize jag vet precis hur det känns för ett år sedan förlorade jag min farfar i en stor hjärnblödning men han dog inte direkt utan det tog 4 månader till men alltså att se honom ligga där och det såg ut som att det var en annan människa som låg där och absolut inte min farfar men tyvärr så var det han.
Jag var så ledsen att ingenting kunde bli som förr och det var verkligen en obehaglig känsla. Men han kunde känna igen oss och prata lite men visst blev det konstiga ämnen ibland, det var så jobbigt för jag stod honom väldigt nära.
Sänder en massa kramar till dig och barnen och hoppas att han blir bättre! Kram <3
Sitter och gråter över det du skriver, känslan man känner när ens nära och kära blir dålig är hemsk! 🙁 Håller tummarna för att han snart mår bättre! Stor kram till dig!
Skickar en massa varma kramar till er
Denize, vad ledsen jag blir av att läsa detta. Livet kan verkligen förändras på en sekund. Jag skickar styrkekramar till dig.
Stackare, finns inga ord. Sänder bara cyberkramar.
Hej, jag beklagar!
Jag vet också hur det känns, på Måndag den 17:e är det 1 år sedan som min farmor gick bort i en stroke. Hon var mkt gammal, men det känns ändå i hjärtat fortfarande.
Många kramar till er!
Tänker på dig! Styrkekramar!
Kram, det gör så fruktansvärt ont att se nära och kära lida
Varma kramar och tankar till er ♥
Många tankar och styrkekramar till dig. Livet är skört och oberäkneligt. Du vet kanske vad du har idag men om morgondagen vet du inget.
Kramar!
Beklagar! 🙁
Usch så jobbigt för dig/er! Vet inte vad jag skall skriva, för inget hjälper. När jag var 14 år hamnade min pappa i det läge din farfar nu verkar vara. Total ovisshet där läkarna inte gav något hopp alls om förbättring. Men med enorm envishet och flera månader på sjukhus tog han sig till en åtminstone någorlunda dräglig tillvaro. Som dock spolierats av ytterligare strokes – så många att jag nu tappat räkningen, idag kan han inte längre bo hemma, snart inte ens i specialboende med assistenter utan nu väntar nog ålderdomshem… Så nej, man vet aldrig vad som händer. För ett och ett halvt år sedan dog min morfar efter att ha varit ett okontaktbart paket i en knapp vecka efter en oväntad stroke så jag vet och förstår verkligen den enorma oro och smärta du har nu och vet att ingenting förutom ett mirakel kan hjälpa eller trösta. Men skickar massvis med styrka till dig och de dina!!!
Fortsätt att sjunga!! Musik gör större inverkan än man kan tro vid hjärnskada och är positivt för återhämtningen. Sjung de sånger ni brukar sjunga och hans favoritvisor. Och när du pratar med honom, sjung istället! Det låter kanske konstigt men musikterapi är ju en behandlingsform som faktiskt finns och fungerar. Afatiker ksn förmedla sig i sång även om de inte kan prata, men man tycker ju att det borde vara samma sak men det gör skillnad med musik. Lycka till!
Fortsätt att sjunga!! Musik gör större inverkan än man kan tro vid hjärnskada och är positivt för återhämtningen. Sjung de sånger ni brukar sjunga och hans favoritvisor. Och när du pratar med honom, sjung istället! Det låter kanske konstigt men musikterapi är ju en behandlingsform som faktiskt finns och fungerar. Afatiker ksn förmedla sig i sång även om de inte kan prata, men man tycker ju att det borde vara samma sak men det gör skillnad med musik. Lycka till!