Hur barnen ser på livet
Publicerad,
Hallå i tisdagen, som för oss är lite som fredag.
Elian fortsätter med att komma in till mig om kvällarna/nätterna pga mörkret i hans rum. Igår kom han in tidigt och sedan tog han över min säng. Jag vaknade någon timme efter att jag hade somnat och insåg att något var obekvämt. Det visade sig att han hade lagt sig på tvären och jag låg halvt utanför sängen. Då har jag ändå en stor dubbelsäng. Jag vågade inte flytta på honom (sover han så vill jag INTE riskera att väcka honom), jag funderade på att lägga mig nedanför honom men han höll stenhårt i min hand. Återigen, man vill inte väcka barnet. Så jag gjorde allt i min kraft för att somna om trots hur obekvämt allt var.
När jag väl hade somnat om och vaknade på morgonen så välkomnades jag av en fruktansvärd huvudvärk + illamående. Nåja, något mirakelpiller senare så känns det äntligen lite bättre. Idag har vi fixat med en nattlampa till lille E. Vi får se om det hjälper.
Dagen med mina huliganer fortsätter i alla fall på precis samma sätt. Elian diskuterar en massa, frågar en massa och pratar djupt om livets funderingar. Han nämnde tidigare att pappor inte är på riktigt, att det är sådana som finns i filmerna bara. Han sa att ”men jag har min morfar när han är hos mig”. Jag förklarade att pappor visst finns, morfar är ju mammas pappa. Precis som mormor är mammas mamma. ”Nej! Min morfar” och ”nähäää du” fick jag bara till svar om och om igen. Sedan släppte han det på två röda och började prata om något annat. Han kan babbla han och han vill gärna påstå att han kan och vet och bestämmer allt.
Och så har vi Emilia då. Hon gick rakt in i en stolpe. Då vill jag meddela att det var två meters utrymme på båda sidorna men ändå gick hon rakt in i den. Det är liksom något som bara hon lyckas med.
Senare berättade hon även att ”min bästa vän i klassen är jättehög”. What? tänkte jag. Men hon syftade förstås på att polaren var lång, jättelång. Ja den tjejen är faktiskt lika lång som Emilias mamma.
Och sedan visade hon ett kapitel ur en skolbok. Hur barn blir till. Hon blev röd i ansiktet av bilderna, usch och blä vad pinsamt hon tyckte att det var.
Ja, så ser det ut hos oss. Nu skall vi luncha innan dagen fortsätter.
Hej Denize!
Jag har ett barn på 6 år som jag är ensam förälder till. Nu är jag gravid i fjärde månaden och har blivit lämnad ensam ytterliggare en gång. Mina barn kommer inte ha samma pappa.
Dvs. en liknande situation som din. Jag är rädd inför framtiden. Mår så dåligt psykiskt nu under graviditeten och oroar mig för ALLT! Hur klarade du av att ta hand om Emilia när Elian var ett spädbarn? Mådde du dåligt? Så många frågor.
Gör gärna ett inlägg om du vill. Du är en stor inspiration även om allt känns för jävligt just nu.
Kram och tack för att du delar med dig av din vardag
Så fina bilder du har på din blogg! 🙂