Livet – då och nu
Publicerad,
De senaste dagarna (senaste veckan?) har på något sätt känts djupa, tankarna har varit på ett allt mer än ytligt plan, funderingar över livet har tagit över i mitt röriga huvud. Jag har tänkt tillbaka, tänkt på dagsläget, tänkt framåt. Ja, jag har nog tänkt på allt som finns att tänka på – tusen gånger om.
Jag har tänkt på mig själv, från scratch. På allt jag varit med om. Jag har tänkt på livet jag har haft, barndomen jag var med om, allt jag har upplevt och fått se och känner en oerhörd tacksamhet. Att jag var några veckor när jag lämnade Sverige med min familj, flyttade till England, Irland, Malaysia, Kanada (det är i och för sig här jag börjar se bilder i huvudet och har minnen) och så vidare till Nya Zeeland där jag introducerades till livet som gymnast, där det intresset snabbt omvandlades till en elitsatsning och karriärsmöjlighet. Som sexåring.
Sedan ett snabbt stopp i Sverige igen, där jag träffade vänner som än idag står mig nära (främst en)… som jag har lyckats behålla kontakten med.
Och så sista stora flytten som barn, till USA. Det är givetvis där jag har flest barndomsminnen ifrån, det blev mitt hem, jag byggde upp en värld – en tillvaro. Den enda gången jag har hatat mina föräldrar för en flytt var när vi skulle packa ihop, lämna staterna och settle down i lilla Sverige igen. Jag avskydde dom, jag hade min vardag och mina vänner och jag kan föreställa mig att Emilia kommer känna likadant när vi lämnar detta bakom oss (den dagen det sker).
Livserfarenheten jag fick, som en sådan minimal människa på jorden, är fantastisk. Jag är den jag är tack vare mycket av det. Mina värderingar, prioriteringar, känsla för familj… det är nog tack vare det starka bandet jag hade till min egen familj genom hela mitt liv då.
Väl tillbaka i Sverige spårade jag ur, jag var en sådan där hatisk nybliven tonåring som ville testa varenda gräns som fanns. Motgång efter motgång kom framför mig och jag hamnade helt vilse när jag försökte hitta mig själv.
Något år senare kom det som skulle förstöra mycket, chockera många men samtidigt rädda mig och få mig att hitta rätt väg i livet. Min dotter kom till världen. Jag var femton år. Det var en hysterisk kamp, jag hade många svåra år framför mig med ena foten i vuxenvärlden och den andra i ungdomslivet. Jag hade aldrig klarat det så som jag gjorde utan den hjälpen jag fick.
Men tiden gick, jag blev ensam om ansvaret för dottern, åren gick, jag växte, Emilia växte, jag tog tag i mitt liv på riktigt och satsade på att göra det jag älskade: gå efter min dröm om att försörja mig själv som fotograf.
Jag upplevde kärlek, sorg, krossade hjärtan, vardagsfix med ett barn, skitjobb efter skitjobb – allt för att få allt att gå runt.
Efter några år kom sonen till världen, ensam återigen redan från graviditeten. Jag lärde mig att vara självständig på riktigt, stå på egna ben, inte förvänta mig något av någon och bara satsa på mig själv och vårt liv.
Jag hade inget som höll mig kvar, jag hade bara drömmar och mål. Att få ge mina kiddos samma erfarenhet som jag själv varit med om. Åka utomlands ett tag, jobba arslet av mig, fokusera på fotograferingen och på dom finaste jag har.
Och så står vi här nu, efter alla år. Jag är stark. Men jag är samtidigt svag. Jag har isolerat mig själv känslomässigt, jag älskar att träffa människor men jag skräms av att släppa in dom för mycket. Jag bygger upp en tjock mur mellan ytlig bekantskap och en känslomässig relation.
Detta är min sämsta egenskap. Jag har känslor i mängder, jag är en tänkare, jag grubblar och analyserar – men jag håller det för mig själv. Livrädd för att någon skall snudda vid en öm punkt och komma åt mig, inombords.
Det finns fåtal, ytterst fåtal människor som verkligen känner mig, som jag känner att jag kan prata med.
MEN jag lyckades med dom målen jag hade, jag har givit mina barn det liv jag ville (dom och deras bästa är alltid viktigast) och jag har givit mig själv samma sak.
Var allt fortsätter, hur framtiden kommer utvecklas är en oskriven spänning. Jag skriver upp nya mål, kanske skall dom vara mindre fysiska framöver.
Ja, ni ser. Jag tänker på allt.
Vilka otroligt fina ord på några av de tankar som far runt i ditt huvud! Jag kände ett tag att jag också var där i rotlösheten, men bara en gnutta.
Att ha växt upp och bott utomlands ger många vinklar och erfarenheter men kan ibland också få en rotlöshet med sig. Och att bryta upp från USA i tonåren blev ju en revolt inom dig. Någonstans skulle känslorna ut.
Tänker på dig!
Kramar!
Du har en enda bloggen som är värd att läsa. Jag vet jag brukar säga det men vill ju inte skriva det på dom storbloggar jag förut läste. nu är det bara reklam för böcker hon skrivit eller nåt annat pk-skit.
nej men du är en kul inspiratör som klarat dig så bra med barnen och yrkesmässig.
flytta inte hem till Sverige med kidsen än. De har det för bra där du kan ju pendla och jobba lite här och var som fotograf.
Jag har samma egenskap som du, i det sista du skriver. Jag isolerar mig, och det är helvetes svårt att komma bort ifrån. Jag har visserligen alltid bott i Sverige, men har en förälder från ett annat land vilket också har gett mig otroligt mycket i livet. Känner lite rastlöshet som du, vill också ut i världen, men det finns många hinder där som måste kommas över. Det är inte ett lätt steg – tycker jag i alla fall. Kanske tänker jag också för mycket.
Vilken resa du gjort. Wow!! För mig framstår du som en otroligt stark, fin, underbar kvinna.
Lite nyfiken på hur det kommer sig att din familj flyttade runt i världen så mycket?
Tack snälla. Vi flyttade mycket pga min pappas dåvarande jobb.
Jag tänker lika mycket som du, haha. Grubblar över det ena och det andra. Det är väl så livet ser ut, man kan ju alltid sträva framåt. Eller bakåt. Jag tycker du är stark som klarat dig så bra mot alla odds. När jag läser din blogg känns du mentalt som tio år äldre än du är. Även om jag kan tänka mig att du ibland bara känner för att vara en barnslig ungdom, i stället för en ansvarsfull vuxen 🙂
Hur kom det sig att du flyttade runt så mycket med din familj? Var någon av dina föräldrar diplomater?
Jag vet inte om jag ska tacka för det där att jag verkar tio år äldre, det har nog både för- och nackdelar, haha! Men ja, du har nog rätt i det du säger i alla fall!Och ingen diplomat till förälder här, men det berodde på min pappas jobb ändå =)
åh. vilket fint inlägg att läsa. det kändes som att jag fick lära känna dig lite mer. jag visste ju att du bott utomlands men inga detaljer så det var roligt att få lite sådana 🙂