Det som skrämmer mig
Publicerad,
Jag tror inte det finns något som skrämmer mig så mycket som känslokalla människor, jag vet inte om det är för att jag själv är så känslosam när det gäller allt. Jag lever dagligen med tretusen olika känslor och låter inte bli att visa det heller. Jag kan liksom inte hjälpa det, det är både till min för- och nackdel i olika situationer men mest fördel vill jag tro. Det räcker med att titta på film eller lyssna på musik, jag kan skratta, gråta och bli rörd av minsta lilla.
Det är nog därför jag har så svårt att förstå mig på människor som är min motsats, hur man kan vandra dag ut och dag in utan att känna, utan att visa något. Hur man kan såra eller göra någon lycklig utan att egentligen bry sig.
En annan sak som jag har svårt att förstå mig på, som troligtvis ofta har med samma sak att göra är människor som aldrig kan be om ursäkt, människor som aldrig säger förlåt för saker dom gör eller säger som är fel. Om man öppet visar att man blir ledsen eller om man öppet förklarar. Men ändå inget.
Jag hatar att vara osams med människor och är väldigt sällan det, om man hamnar i en konflikt så vill jag göra allt för att lösa det så fort som möjligt, annars går jag runt och grubblar på det i en evighet. Alla bråkar ju någon gång med personer i sin närhet, det är naturligt och det är helt ok. Men jag klarar inte av människor som inte vill prata om det, som vill vara osams och sedan någon dag låtsas som ingenting. Det driver mig till vansinne ibland.
Alla begår misstag och även om man gör hemska saker så betyder det inte alltid att man är en hemsk människa, men jag tror ändå så starkt på att man måste prata, reda ut saker, be om ursäkt, godta en ursäkt, förlåta – även om man kanske aldrig glömmer – och sedan bara gå vidare. Livet är för kort för att stänga av och sopa under mattan, det slår alltid tillbaka. Och jag blir bara så frustrerad ibland. När man så jäkla gärna vill hitta en lösning men den andra bara blundar.
Jag dömer inte människor, jag respekterar att vi alla är olika men jag har ändå så svårt att förstå detta.
oj,mitt i prick! kändes som om det var mina känslor du satte ord på där!
Jag känner likadant. Men jag håller ofta tyst om det, tills det en dag bara liksom bubblar ut alltihop och alla känslor kommer ut samtidigt..
Du är inte ensam med att känna så. Dock har tyvärr många svårt att se sina egna fel och brister.
Kramar till er !
Bra skrivet!
Känner igen mig i hur du tänker och funderar kring detta ämne!
Vacker bild 🙂 Är den din?
Många människor som inte visar så mycket känslor brukar oftast inte må så bra på insidan. De har säkert många känsor ändå
Mycket lustigt att du skriver detta just nu,för jag och en vän som blivit lämnad av sin pojkvän nyligt har diskuterat detta i dagarna, då han är den du ovan beskriver som känslokall.
Det går inte att ändra på andra människor och alla hanterar vi saker olika.
Sen är jag (och min vän och dom flesta kvinnor särskilt skulle jag vilja säga)sånna som gärna vill ha svar på sådana frågor. varför gjorde han så?hur kan han göra så samtidigt som han säger att han älskar mig? osv osv.
Man får inte ihop pusslet.
Och som jag sa till min vän: jag är säker på att han älskade henne på "sitt sätt" och därför kan han inte förstå, för han är en sån som trots han älskar, trampar för mycket på hennes tår, sårar, sviker osv, och sen rycker på axlarna och tycker att gjort är gjort, men han ångrar sig eller: "det var inte så farligt". Detta beteede är inget man bara kan ändra på tyvärr utan det krävs för det första en självinsikt hos personen, och sedan en önskan om att vilja ändra sig för att man själv inte mår bra av det.
Sådant beteende har egentligen förekommit under hela personens liv och kommer ofta hemifrån,man har helt enkelt inte fått lära sig att hantera sina känslor, så det är djupt rotat.
Jag är, precis en sån som du som gärna vill komma fram till ett svar, få en förklaring, försöka förstå, men jag har kommit underfund med att just sånna personer kan man inte alltid förstå, mer än det jag skrev ovan.
men som sagt, bara för att dom säger en sak och sen behandlar en illa ändå, betyder det inte att deras känslor inte är äkta. Problemet är snarare att dom saknar respekt och empati och är ofta aningens egoistiska.
så bästa rådet är: Låt inte dessa personer komma för nära, även om det många gånger är svårt.
sååå sant och bra citatbild!
Intressant perspektiv tycker jag för jag är nog lite av en sådan du beskriver. Inte empatilös för det är en annan sak tycker jag och dessutom mycket värre. Men jag upplever inte att jag har så mycket stormande känslor inom mig. Klart man har lite av allt, annat vore ju konstigt, men för mig är de ganska avmätta och jag tänker alltid praktiskt först och främst.
Ibland kan jag nästan bli lite irriterad på de som ska följa känslor jämt, det blir så mycket impuls över det och jag som gillar kontroll över läget blir nervös av sånt. Så länge ingen kör över någon annan är det ju en tillgång att alla är olika, och att man kan lära av varandra 🙂
Jag är precis som du! Så överdrivet empatisk att det blir jobbigt, känner andras smärta som min egen och kan ibland inte ens se på nyheterna när det är för mycket hemskheter som har hänt. I hemmet är det ju lugnt för där kan man gråta utan att någon ser, men det som skiljer mig från dig är nog att jag undviker att visa starka känslor offentligt. Så när jag är bland folk och ett känsligt ämne dyker upp så stänger jag av, och det gör nog att jag kan uppfattas som känslokall när jag är bland andra.
Att prata ut om känslor och tankar, särskilt när man har bråkat med någon, tycker jag också är himla viktigt. Men det är inte något som jag har vuxit upp med, i min familj tiger man om sånt som är jobbigt. Nej det har jag fått lära mig av min pojkvän som kommer från en helt annorlunda familj i det avseendet, och det är jag väldigt tacksam för! 🙂