Att stanna upp och tänka
Publicerad,
”Being a full-time mother is one of the highest salaried jobs in my field, since the payment is pure love.”
Har ni någonsin fått en slags ”reality check”, stannat upp och bara insett var ni står och vad ni håller på med? Ibland känns det som livet går i ett, en dag kommer och går, man gör det man måste, man skrattar, man gråter, man är trött, man är pigg, man kör på vardagsrutiner och för det mesta känns livet helt ok. Men man reflekterar ändå inte över dagarna som gått, veckorna, månderna eller alla år som bara har passerat.
Tidigare fick jag en sådan upplevelse. Jag tittar ofta på mina barn och smälter inombords, dagarna med Elian är så jävla häftiga då så mycket nytt sker varenda dag, utvecklingen hos Emilia är så fascinerande så stoltheten är obeskrivlig. Jag känner dagligen en underbar kärlek till mina barn, att se på dom är som att tanka livskraft. Men tidigare upplevde jag något ännu starkare. Jag insåg hur långt jag/vi har kommit, hur mycket man har åstadkommit och fått gjort utan att man tänker på det. Ibland är jag bra på att tänka på vad jag vill och vad jag inte har men det är lika viktigt att stanna upp och inse vad man har, vad som finns och hur bra man har lyckats.
Jag får ofta höra hur synd det är om mig, hur jobbigt jag måste ha det, hur svårt det skall vara i alla år framöver och liknande. Jag håller inte med. Det finns tillfällen i mitt liv då jag har tyckt synd om mig själv, när allt har gått emot mig och allt har känts så himla orättvist. Och det var säkert det då också. Men nu? Nej. Jag tror så innerligt på att det finns en mening bakom allt, ”everything happens for a reason”. Det måste nog vara ett motto som jag ständigt lever efter. Om vissa saker inte hade skett tidigare i mitt liv så hade livet idag inte sett ut såhär. Man gör det man vill av sitt liv, trots motgångar, trots motvind, trots orättvisa. Ibland känner jag nästan tacksamhet över allt skit som hänt, för på något sätt är det just pga det som jag är den jag är idag.
Jag vet inte exakt vad jag ville komma fram till, eller om jag ens ville det. Men ibland tänker jag tillbaka och sedan framåt och analyserar varenda känsla och tanke inom mig. Ibland hinner jag stanna upp och höra mina egna tankar och jag ville bara få ned lite rader, få ned något.
Jag tror också på att allt händer av en anledning, både positiva saker och negativa, och att vi kan lära oss något av det.
Med tanke på dina tidigare tuffa motgångar, och att du varit ensamstående mamma hela ditt vuxna liv + halva tonårstiden förstår jag att det är din vardag, att du har rutiner och inte ser det som något onormalt jobbigt. Men utifrån sett är det du gjort och gör väldigt imponerande, du är en STOR inspirationskälla. Du har verkligen anledning att vara stolt 🙂
jättefint inlägg! iband är det så svårt att se vad man faktiskt har och vilka otroliga saker man har presterat. dom där ögonblicken när man ser allt det med klar syn är guld värda!
Ibland skriver du så kusligt likt det som rör sig i mitt huvud. det här var en sån text. 🙂
Härliga bilder! 😀
Att då och då sätta ord på sina tankar tror jag är bra och för "handlingen" framåt. Du har haft det tufft och har det nog fortfarande ibland. Att vara ensam med två barn är att ha tre liv att ansvara för och jag beundrar verkligen din styrka, kämparglöd, glädje och stolthet; på alla sätt.
Och det kommer alltid en ny dag…..
Underbara bilder!
Många tankar till dig!
Visst är det härliga känslor! 🙂
Måste säga at jag tycker det är tråkigt att du får höra sånt hela tiden.
ALLA har vi motgångar och kriser i livet, och alla har vi det olika tufft i omgångar. men det känns som att bara för att du är ung så e det synd om dig.
Jag har inte heller haft en dans på rosor, och jag är inne i en mardröm just nu, men man tar sig alltid ur det och jag tycker inte synd om mig utan ser det mer som: visst jag hade otur men uppskattar pepp mer än tycka synd om. för jag har precis som du ett friskt barn, jag har ett jobb, jag har fina vänner, och jag har en massa kärlek till mitt barn och hon är mitt allt. och jag är såå tacksam över allt jag faktiskt har, och försöker se enbart till det positiva och rida ut stormen, för man kommer faktiskt alltid förbi dom, även om det inte känns så och belöningen blir styrka, lärdom, erfaranhet och jag tror man uppskattar det lilla lite mer när man fått smakat på det "hårda livet"
Kram till er!