Att aldrig lära sig
Publicerad,
Gammal bild, skruttig kvalite, som ändå ligger mig så varmt om hjärtat.
Natten som varit. Jag höll koll på litens andetag, klappade en liten rygg, höll i handen. Jag fick så mycket tid över till att tänka. Jag kom på mig själv med att ångra så mycket, ångra mitt sätt att försvara människor, ångra fina ord jag sagt och skrivit, ångra sättet jag tillåter mig själv att förnedras. Jag brukar inte vilja ångra, jag tänker att man alltid lär sig av sina misstag. Men det finns ett misstag jag gör om och om igen och det är att alltid tro det bästa om människor, att vara naiv och blåögd och godhjärtad vid fel tillfällen, mot människor som inte förtjänar det.
Att stå och lyssna på snyfthistorier, beröras, lida med människor, ge folk en ursäkt, försvara dom som inte bryr sig, försvara dom som aldrig funnits kvar, försvarat dom som vänt ryggen.
Men en sak är säker; blod är i alla fall inte alltid tjockare än vatten. Så frustrerad man kan bli på människor som väljer att vända sig om och blunda, så kan man bli lika förvånad över dom som ställer sig runt oss, tar min hand och aldrig släpper. Sådana som inte alls har någon plikt eller något ansvar, men som tar till sig barn som sitt eget, ställer upp, bryr sig, frågar, vill vara nära vid tuffa situationer. Det är precis vid sådana mörka och hårda tider i livet som man inser vilka som finns… och vilka som skiter fullständigt i vad som händer. Med facit i hand så är jag enormt tacksam över dom otroligt fina människorna som finns i mitt och barnens liv, även om det egentligen inte är/borde vara någon självklarhet att det just är dom som finns. Men jag är glad att jag äntligen fått upp ögonen för vilka som har min (och barnens) rygg… och vilka som istället bara hugger mig i ryggen.
Hur som helst, natten passerade och tankarna rann ut. Jag somnade hårt och väcktes av att min son hade tassat in till Emilia, utan att väcka mig, och skrattade högt tillsammans med henne. Det ljudet är som den vackraste musiken i mina öron.
Elian hade det tufft igår, han var så slutkörd. Vi var i kontakt med morfar som tjatade om läkarbesök. Mormor gav recept på någon soppa och oroade sig precis som en mormor brukar, bad om uppdateringar konstant. Snälla (och lite överbeskyddande) människa.
Elian fick i alla fall i sig några teskedar soppa (mer likt buljong) och sken upp. Han VILL ju äta, han ÄR hungrig, men det går bara inte att svälja, det är för tjockt i halsen. Så när han satt där med sin soppa och åt glittrade det lite i ögonen. Enda tills han fick kväljningar av det med. Stackars liten. Vi skall i alla fall röra oss upp mot vårdcentralen om ett par timmar så han kan få någon hjälp.
Åh, jag förstår att den ligger dig varmt om hjärtat 🙂
hm. tänkte på samma sak igår – att jag inte alls ångrar mina val, mina barn, fast deras pappor (ja, slampvarning på det) är som de är. TÄNK vad mycket kärlek jag/vi har fått av vänner, syskon, föräldrar osv. jag marscherar glatt in i relationen med barn nr 3, livet är vad man gör det till.
Krya på dig lilla Elian!
Har sagt det förut det lilla charmtrollet behöver inte dessa icke existerande människor i sitt.
Dom har ju så mycket!!??
Kram frän mig.
Var glad att dom har sådana fina människor i sitt liv.
Ödsla inte energi på A!!
Även om inte Elians pappa bryr sig..
Vad hände med hans farmor och farfar du skrev i ett tidigare inlägg att dom funnits eller bryr sig om honom!
Kanske är dom du skriver om..
Ge lille E en kram
Överbeskyddande?? Nej,nej inte för fem öre. Jag måste ju vara både mormor och farmor, dubbel omtanke.
Snart är min lilla kämpe på benen igen..
Tusen tack för dom fina orden..Du och barnen är mitt liv det vet du..
Kram från mor/mormor
ett hett tips.. skivad tunn ingefära, som får sjuda , sedan i med en massa citron och massa honung , dödar baciller o lindrar !
hoppas han kryar på sig snart plutten..
Jag gillade ditt inlägg, känner igen mig i det du skriver om att vara blåögd! Jag tänker såhär att visst kan det slå tillbaka hårt ibland när man tror det bästa om alla, fy va folk kan ha mage att bete sig. Men om man istället tvärt om hade gått runt och trott det värsta om alla från början hade man säkerligen inte haft lika många vänner och också säkert haft en gråare vardag eftersom man är så negativt inställd. Visst får man vara blåögd, kanske man rent utav ska vara det, för går det i stupet kan man i alla fall gå rakryggad ut ur det!