Härlig ålder

 

Elian har under en lång period varit världens gladaste och lättaste att ha med sig.  Han har funnit sig i min vardag, hängt med, uppskattat allt, skrattat och charmat varenda människa i sin närhet.  Jag har tänkt på det i stort sett varenda kväll när jag har gått och lagt mig; att det är helt otroligt hur enkel han är, så snäll så.  Men samtidigt har jag njutit och varit medveten om att det måste vända någon gång, trotsåldern kommer komma tillbaka.  Och yes, nu har jag fått en liten försmak.

Han vet precis vad han vill och får han inte det så kör han en klassiker: kasta sig på backen och skrika.

När han gjorde så för första gången så fick jag extrema flashbacks från när Emilia var i den där härliga åldern.  Varenda eftermiddag efter dagis så kastade hon sig på marken på väg till bussen, på golvet inne i mataffären… överallt, så fort något inte passade henne.

 

Men än så länge är Elian inte riktigt SÅ dramatisk, han kan få sina dippar men det varar i någon minut och sedan skäms han som en hund med svansen mellan benen.  Som sagt, jag har bara fått mig en liten försmak.  Men barn är ju barn och det vore konstigt om min huligan var en ängel resten av livet! Tur att han är söt och älskad…