Livskraft
Men det räcker med att se på mina barn. Dom som driver mig till vansinne, men som samtidigt är hela min livskraft. Mitt allt, min mening i livet, mina mirakel. Dom är luften jag andas och energin jag behöver.
Jag blir så irriterad ibland så att jag svär för mig själv, åt hela mitt liv men jag avslutar ändå alltid med att tacka högre makter för den största gåvan i livet x 2. Min dotter och min son.
Jag blir så rädd för deras skull när jag låter tankarna flyga iväg. Världen kan vara en hemsk och opålitlig plats, jag vill inte utsätta dom för sådana människor som kan riva och ta sönder, som har någon möjlighet att såra eller svika. Det finns så många som inte tänker på annat än sig själva, som inte låter barn komma i första hand och jag blir så ledsen. Var är världen på väg? Jag vill inte att min dotter eller min son skall behöva se saker jag har sett, behöva höra ord som jag har hört eller uppleva samma motvind som jag flera gånger har gjort.
Som förälder har jag märkt att man plötsligt blir livrädd för allt. Varenda liten sak som finns är en fara för mitt barn, något kan vara skadligt eller osäkert och jag har varit en riktig hönsmamma – den bristen erkänner jag. Jag ser minsta lilla trottoarkant som ett hot. Men den bristen grundas på kärlek. Om det är något jag vet så kan ett barn aldrig få för mycket kärlek.
Herregud så jag älskar dom, nästan skrämmande mycket. Jag skulle offra vad som helst för dom och jag hoppas att dom en dag står där i min ålder och tackar mig för en kärleksfull och trygg barndom – precis som jag tackar mina föräldrar idag. Jag hoppas att mina barn ser förbi min brist på tålamod ibland och bara vet att jag älskar dom oavsett vad, alltid gjort och kommer alltid göra.
Hey there!
Check out my blog.
Bilder från modelljobb, bloggevent & andra feta event, ex-skribent på Modette -Nyheter24, fotograferingar, bloggjobb, VIP-fester, mat, många resor, tågluffande i Europa, mode, mitt bartenderliv, tatueringar, inspiration, mina sista månade i Sverige innan jag flyttar till andra sidan jorden och allt där emellan.
PEACE.
Jag förstår din känsla helt! Känner likadant för min son. Idag är han 13 år och har basröst och 42 i skor. Han är den finaste av alla, det bästa jag gjort och min största lycka och kärlek i livet. Han är på väg ut i vuxenlivet och det kan göra mig livrädd, samtidigt är jag så stolt över honom.
Jag är HELT övertygad om att dina barn känner din kärlek! Som vanligt superfina bilder!
kram
Jag förstår EXAKT hur du känner! Som ensamstående ett bra tag i början av mina barns liv vet jag hur det är :). Och oroa dig inte, att tappa tålamodet gör vi alla! Jag tror och vi som är ensamstående kommer lite extra nära våra barn… det är ju vi och dem mot världen liksom :), men du verkar göra ett TOPPENJOBB!!!!
Helt underbara foton 🙂
Vackert skrivet! Man kan nog inte förstå den här underbara kärleken man känner för sina barn när man inte har barn själv. Jättevackert foto.
Så fint skrivet. Kärleken man känner till sina barn är det vackraste som finns! Kram på dig, du verkar vara en jättefin mamma!