Det uppskattas inte

 

Jag tror att jag lider av lite höstdepp.  Är det möjligt i Spanien? Jomenvisst.  Nu har det bara regnat och varit mörkt i fleeera dagar (bortsett från en kort paus i lördags).  Och mer skall det komma.  Var det såhär förra året? Jag minns inte.  Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så påverkas jag av väder, därav tjatar jag om det i var och varannat inlägg.  Det är bara sådan jag är.  Mörker och kyla framkallar just mörker och kyla inombords.  Sol och värme gör exakt samma sak.  Men man gör allt för att tänka på att den här höst- och vinterperioden är bra mycket kortare än i Sverige t ex.

 

Hur som helst så rullar ju vardagen ändå.  Jobb, skola, tankar, stress, känslor, måsten… allt går i ett på vardagarna.  De senaste dagarna har jag funderat mycket på min framtid och min karriär.  Jag funderar på en stor förändring till nästa år.  Jag saknar storstadslivet.  MEN jag skall inte skriva för mycket om det, det är fortfarande bara början av tankar och funderingar om just den möjligheten.

 

Anyway, tillbaka till nuet.  Jag tappade visst bort mig där lite.  Idag drog jag och sonen min till parken men kompisarna var inte där.  Sedan tog det ungefär 30 sekunder innan himlen öppnade sig.

Elian skulle absolut inte leka i regnet, inte hålla i något jäkla paraply och inte bli blöt.  Så han hoppade upp i vagnen och gömde sig i ”kojan” (regnskyddet).  Och då skulle jag ändå vara sådär töntigt superhurtig och sa ”ååååh vad roligt, det regnar, så spännande, vill DU ha paraply” yada yada, men han såg rakt igenom mitt skitsnack och bad om att få gå hem igen.

 

Så var det med det.  Haha.  Nu skall han i alla fall sova!