Jobbig sjukstuga

Gårkvällen blev inte fullt lika mysig som våra vanliga fredagar.  Emilia mådde riktigt ruttet, sedan blev Elian jättedålig på några sekunder efter sin dagsvila.  Han föll bara ihop i soffan och låg på samma ställe i ett par timmar framöver.  Sedan började han kräkas i omgångar och febern var hög.
För första gången på länge så kände jag mig verkligen otillräcklig.  Båda barnen grät och ropade mamma… vem tar man? Vem går man till först? Jag fick en våg av jobbiga minnen från Elians spädbarnstid då Emilia var svartsjuk och allt kändes hopplöst.  Detta var något liknande.
Jag försökte sätta mig mellan barnen, prata med dom samtidigt, hålla bådas händer… men Elian kräktes och behövdes lyftas in i badrummet för att duscha av sig och Emilia grät hysteriskt.  Fy farao säger jag bara, som jag led med mina ungar.
Att vara ensam om två barn är oftast vardagsgrejer för mig, jag är van, men HELVETE vad svårt det är när det väl är svårt.

Hur som haver, jag klagar inte nu, jag säger bara som det är.  Jag uppelvde det som jobbigt, det är bara för att ni skall inse att jag är mänsklig.  Jag har inte superkrafter och jag tacklar inte alla motgångar utan att blinka.

Barnen somnade i alla fall tidigt igår och jag fick en massa ”me-time” att få andas ut.  Sedan vaknade Emilia ett par gånger efter någon timme men somnade om fort.
Elian sov så gott som hela natten fram till kl 5 och somnade sedan om i min säng.  Han var kokhet, feberyrade och betedde sig jättemärkligt i ett par minuter men sov sedan vidare.  I 6 timmar till.
Nu har han fått alvedon och sover återigen i soffan.
Emilia verkar piggare idag, gråter inte och har inte feber.  Så det är skönt att det går åt rätt håll för henne i alla fall.