Alicante (varning för boklång text)

Morgonen igår började med att jag gjorde lite research inför resan.  Jag ville kolla upp var vi skulle och vad vi skulle göra.  För engångsskull tänkte jag att det kunde vara bra att planera lite bättre om vi nu skulle hinna med en massa på en och samma dag.  Ha säger jag bara.  I’m not the planning kind.

Vi lämnade till en början över Elian på morgonen.  Han var lite skeptisk till varför jag klädde på mig och gjorde mig i ordning och räknade nog med att gå ut strax så han följde varenda steg jag tog.  In till badrummet, ut, in till mitt rum, ut, in till badrummet igen, ut igen… ja, ni hajar… han var med.
Men med lite vilseledning kunde jag gå och sedan hade det gått hur bra som helst för hans del.

Jag och Emilia promenerade till stationen här i centrum i rätt så bekväm takt.  Jag gick mest och reflekterade över hur konstigt det kändes att gå där utan barnvagn, sedan kollade jag klockan och insåg att våran buss skulle åka om två minuter.  Jag ropade till dotra att det var dags att springa.  Sagt och gjort.  Vi sprang, hann köpa biljetter och kom på något sätt med bussen.

Framme i Alicante letade jag efter turistcentret som jag hade en adress till, för att fånga upp en karta och gå till plats numero ett.  På något smidigt sätt lyckades vi gå förbi det centret och gick sedan runt, runt i en kvart tills jag kände mig vilsen och tvungen att be om hjälp.  Där förklarades det att vi hade gått förbi det och att det låg precis vid stationen.

En karta senare vandrade vi till det första komplexet.  Jag och Emilia var förberedda på en brutal shoppingrunda.  Det visade sig vara ett restaurangkomplex.  Lyckat mama Denize, lyckat.
Vi satte oss istället på donken där och åt lunch.  Donken kändes lyxigt för Emilias del, där har vi inte ätit på flera månader nu för det finns inte i våran stad (lika bra, kanske?).
Samtidigt som vi tryckte i oss hamburgare så inspekterade jag kartan och försökte komma ihåg gatunamn och ställen som skulle vara bra.
Sedan började det.  Det eviga vandrandet.  Emilia var SÅ duktig som pallade med dagen, för det var det vi gjorde.  Vi gick upp och ned för charmiga och trånga smågator i gamla stan tills vi nådde själva centrum och gick in och ut ur affärer.  Emilia kollade och provade kläder, sa åt mig vad som var fint till mig, frågade vad Elian ville ha och sedan var vi inne i en smyckesaffär i troligtvis en timme.  Hon hade lätt kunnat stanna ytterligare en timme.

Efter några timmar i stan kände vi oss rätt möra i benen och satte oss för att vila på ett cafe.  Vi drack granizados, åt godis och tittade på alla människor.

Nästa stop var ett shoppingcenter lite utanför stan.  Dit tog vi en taxi och jag var noga med att spara taxinumret så att vi skulle kunna ringa efter en när vi var klara där.
Vi strosade runt i affärer, shoppade mer, tittade på hundar och katter som var till salu i en liten butik där.  Om Emilia var kär? Mhm.  Hon förstod inte aaaalls varför jag inte bara kunde köpa en hundvalp till henne.
När hon var klar med att vara besviken över det gick vi ut och jag ringde efter en taxi.  Men det kom ingen bil.  Jag pratade med någon otrevlig tjej som förklarade att jag behövde ett spanskt telefonnummer för att få beställa en taxi.  Jaha, men dom som är på semester? Turister? Får dom inte åka taxi?
Hon avslutade med att lägga på, utan förvarning.  Sedan ringde jag upp men så la hon bara på igen.
Jag stod som ett mähä/frågetecken/idiot utan en jäkla aning om hur eller vad jag skulle göra.  Jag försökte prata med två spanska kvinnor som inte kunde engelska och be om hjälp, men det gick ju sådär.
Det enda valet vi hade var att promenera tillbaka till Alicante.  Det var sent, vi hade inte ätit middag och jag hade egentligen planerat att ta en taxi tillbaka till stan, äta på restaurang och sedan ta kvällsbussen hem.  Men så blev det inte.
Vi började med att vandra på motorvägen (enda alternativet) vilket såklart kändes livsfarligt.  Jag höll hårt i min lilla dotter bakom mig och kämpade mot tårarna.  När vi sedan klev av motorvägen och in genom en riktigt ”skitig” del av stan så brände tårarna ännu mer.  Det kändes typiskt, helt kaotiskt, precis som vanligt.  Och jag var rädd.
Men jag spelade cool, pratade med Emilia som vanligt, visade ingen rädsla och gick bara med bestämda steg framåt.  Jag tänkte hela tiden på hur satans arg jag var på taxibolaget men även hur jäkla duktig Emilia var.
Hon klagade inte, även om man märkte hur trött hon var i benen efter dagen.  Hon kämpade på.

Vi lyckades hinna tillbaka till Alicante station några minuter innan sista bussen tillbaka till våran stad gick och då kunde vi andas ut. 
Emilia var nöjd med dagen om ”man struntade i att minnas sista promenaden”.  Hon hade haft kul, var nöjd med grejerna hon hade köpt och allt var bra.
Jag kan inte annat än att instämma.  Alicante var en fantastiskt vacker stad och jag hade gärna stannat flera dagar.  Det fanns så mycket att se, så mycket att göra, så dit kommer vi absolut återvända fler gånger.
Och självklart var det välbehövligt att umgås bara jag och Emilia, utan ett uppmärksamhetsberoende lillebrorsa.