Bye bye, grannen!

Våran terass har blivit en byggarbetsplats.

Ni vet när jag berättade om min trevliga granne? Det har inte gått så himla bra på den fronten.
Min hyresvärd står dock helt bakom mig, övertygar mig om att det inte är några problem att barnen leker och låter men dom har förklarat att dom har haft problem med dessa grannar hela tiden.  Dom har klagat på alla och tidigare gäster i min lägenhet har klagat på dom.
Hyresvärden har i princip sagt att dom är omöjliga där på andra sidan, högljudda, bråkiga och tjuriga.  Sedan fick man en klapp på axeln bara och så sa han ”this one… no problem” och pekade på Elian, sedan pekade han på andra sidan väggen och sa ”big problem”.

Det känns tråkigt med stämningen, precis som jag nämnde tidigare.  Men hon verkar aldrig förstå hur jäkla högt dom låter där över.  Jag är ju ändå medveten om att det låter härifrån ibland.  På dagtid då.  Men det är ju återigen barn… både skratt och gråt.
Men om det inte vore för attityden (aggressionen) så hade jag aldrig klagat på dom ändå.  Vem orkar? Jag klagar inte ens nu, jag kände bara att jag behövde berätta min sida av historien och försvara mina barn.
Hon blir ju tokig av minsta lilla pip.  Om Elian bara säger ett ord eller skrattar så får hon ett frispel av det.  Det kan inte vara kul för henne.  Det känns nästan som att hon sitter och väntar och bara letar efter ljud för att kunna bli tokig.

Hur som helst.  Hyresvärdens lösning var att mura upp väggen enda upp till taket, för att göra det lite bättre.
Så nu ser min fina terass ut som en dammig arbetsplats.  Men förhoppningsvis blir alla lite gladare av den här lösningen.  Det ekar ju där ute, så det skall bli skönt att få vara lite ”själv” i sitt eget hem.