Hon vill, hon kan, hon vågar

”Jag längtar tills i morgon så jag får gå till skolan!” sa Emilia för första gången igårkväll.  Jag var ju medveten om att hon var modig och duktig men jag trodde att det skulle dröja innan hon faktiskt ville gå dit.  Men nu så!
Igår när jag hämtade henne för dagen så skuttade hon ut från skolan med ett brett leende.  Hon hade precis haft datorlektion och det var en riktig hit!
Hon berättade med stolthet om vad dom hade lärt sig, om vilka som hade hjälpt henne, att dom hade fått spela datorspel osvosv.
Allt verkar bara flyta på.  Hon umgås med de andra barnen även om hon inte förstår vad dom säger, hon är glad när hon går dit och glad när hon kommer hem, hon gör sina läxor, hon har lärt sig en massa matte och även att skriva skrivstil som man tydligen måste göra här.
Hon pratar varmt om sina dagar i skolan och det är skönt att se henne lycklig, (även om hon förvandlas till ett trotsmonster med en attityd som en 14-åring väl hemma igen.)

Jag visste att detta skulle vara bra för henne.  Hon har alltid varit blyg, lite reserverad och feg när det kommer till det mesta.  Detta har fått henne att tuffa till sig lite, våga mer och jag är övertygad om att vi kommer se fler positiva förändringar med tiden.