Lite tankar idag

Jag har suttit och funderat en del denna torsdagsmorgon.  Jag har skrivit några inlägg för att sedan radera igen.  Jag vet vad jag vill få fram, jag känner så mycket, men jag känner hur jag inte alltid vågar blotta mina känslor här längre. 
Jag älskar att skriva.  En gång i tiden var bloggen och dagboken som terapi för mig.  Jag skrev ut allt, varenda känsla, jag skrev om sorg och ilska, om känslor – äkta känslor.  Jag gömde ingenting.

Men jag antar att jag tids nog byggde upp någon slags rädsla.  För många människor läste om mina innersta känslor, folk som man inte ens känner.  Och visst, det var en del av det som var rätt häftigt… att tusentals människor som inte kände mig visade sitt stöd.
Men sedan finns det alltid dom som spekulerar och analyserar fel, dom som dömer utan att förstå, dom som söker svar från fel personer och blir intrasslade i lögner och felaktiga fantasier, och det var väl det jag inte orkade ta, inte när det var så pass känsligt och personligt.

Hur som helst så har jag ägnat mig åt att tänka på en rad olika människor idag.

Jag kan bara inte förstå mig på människor som målar upp någon falsk historia om sitt eget liv och om sig själva.  Varför vågar inte folk stå för hur saker verkligen är? Är man på ett visst sätt… varför är det inte lika lätt att stå för det utåt?
Varför vill man få allt att verka perfekt när det inte är det? Varför vågar inte folk erkänna att dom har gjort och gör fel, eller i alla fall gör något som alla andra inte håller med om.

Jag vet att alla människor bär på fel och brister.  Jag själv är långt ifrån perfekt, jag blir svag ibland, jag har dåligt med tålamod, jag blir arg, jag blir ledsen, jag har begått många misstag i mitt liv.  Skillnaden är bara den att jag erkänner det.  Jag gömmer inte undan mina dåliga sidor och låtsas vara någon hurtig, överpositiv, alltid glad och snygg och perfekt morsa osv.  Jag erkänner när jag har det dåligt, när jag inte har varit så stark.

Och sedan finns det dom som tror att dom kan göra exakt vad som helst, bokstavligen, komma och gå när det passar och ändå räkna med att bli förlåten i slutändan.  Sådant fascinerar mig faktiskt… hur folk tänker.
Nog för en andra eller en tredje chans, absolut… vissa kan faktiskt förändras.  Men 10, 20, 100 chanser? I think not.

Och så har vi den grupp av människor som verkligen har fuckat upp.  Den minimala gruppen av människor som begår hemska misstag (gång på gång), dom som själva bär skulden för sitt eget liv men sitter i ett hörn och tycker synd om sig själv och ser sig som något jäkla offer.
Ännu en gång så undrar jag varför man inte är ärlig? Mot sig själv och mot andra och medger att det är en själv som har skapat allt och endast ens eget ansvar.
Nej, istället sätta sig och tjuta för allt man har valt att skita i och få folk att tycka synd om en.  Men om man inte har något som hindrar en, varför inte göra något åt saken i sådana fall?
Jo, för att man inte bryr sig.  Men det ser ju bra ut om man låtsas att man gör det i alla fall..?

Hur som helst, det finns fåtal personer jag verkligen inte klarar av… annars har jag lätt för att acceptera människor, oavsett hur dom är.
Jag är glad för att jag har er mina trogna bloggläsare, mina vänner och bekanta som är raka och ärliga och framför allt min familj och mina barn.  Mina älskade, fina barn! Jag förstår inte hur man själv skulle kunna välja att inte vara med om den kärleken dom ger.

Puss på er allihopa.
Nåja, nästan alla.