Man måste få tiden att gå

Dagen fortsätter ganska sakta, det senaste dygnet känns nästan evighetslångt… men ändå känns det helt surrealistiskt, som att det bara är en mardröm, det är inte på riktigt.  Hur kan det vara det?

Men man måste få livet att gå vidare, även fast man är ledsen – och måste få gråta ut det här.
Emilia valde i alla fall att gå till skolan idag även fast hon hade vaknat i natt och varit ledsen.  Och det var väl bra det… att hon gick till skolan och fick tänka på annat. 
Det kanske är det man skall göra? Sysselsätta sig själv och ha saker att göra och tänka på hela tiden.
Men å andra sidan så kan man inte förtränga det heller, det kommer bara slå tillbaka senare då.  Så det är svårt… men tiden läker väl alla sår?

Emilia gick som sagt till skolan och hade haft det bra.  Elian är fortfarande inte riktigt frisk, han sover knappt, spyr och bajsar men febern har i alla fall gått ned så förhoppningsvis är det på väg åt rätt håll… annars får jag nog ta och ringa efter en läkartid i morgon.

Nu skall jag i alla fall försöka röra lite på mig från där jag sitter, kanske ta tag i hemmet och städa undan lite skit.
Eller något.

Du är stark.