När dom skäms över sanningen
Jag har fått höra saker som har fått mig att fundera lite. Hur långt kan människor gå för att skydda sina nära? Oavsett om dom vet sanningen själva och har all information svart på vitt så skäms dom så innerligt och ljuger folk rakt upp i ansiktet för att få deras att se bättre ut.
Vuxna människor handlar det om också. Vuxna människor som sprider rykten om den oskyldige, just för att dom är fast med den skyldige. Jag förstår hur och var det kommer ifrån. Det kan inte vara lätt att vara fast med en sådan, som man skäms så otroligt över, som har förstört så många liv – inklusive ens eget, kan jag tänka mig.
Det kan inte vara lätt att veta att man själv är orsaken till att så mycket har blivit fel men ändå aldrig gjort något för att rädda situationen eller ställa något till rätta. Utan bara gömt sig bakom det hela, tittat förbi verkligheten och låtsats som ingenting.
Jag antar att man försvarar sina nära och kära – oavsett vad dom gör. Man stöttar dom, finns där och hjälper till… det är väl det man är till för som närstående.
Fast ändå… nä… hade min familjemedlem/vän/whatever-the-fuck-det-kan-vara gjort extremt sjuka saker, rent förjävligt oförlåtligt och psykopatiska saker, onormalt vrickade, äckliga och framför allt otänkbara saker så kan jag inte påstå att jag hade försvarat honom/henne. Jag hade stått för min åsikt och sagt att det inte är ok och sedan funnits där för människan genom att föreslå hjälp (ordentlig vård).
Varför denna falskhet bland människor? Ett leende utåt, vissa ord till somliga och den rena motsatsen till andra. Varför är det så JÄVLA svårt att stå för sanningen? Oavsett vem eller vad det handlar om?
Men som jag har påstått flera gånger förr: sanningen kommer till slut alltid fram.
Det viktigaste är väl nu att man själv och dom själva vet sanningen – innerst inne. Sedan löser sig resten!
(Sprid rykten, ge fel person skulden, ljug ihop era lögner. Men skäms ni inte lite över er själva till slut..?)
Ja man kan ibland undra över hur konstigtmänniskor kan bete sig, vuxna människor!
..ville bara skriva att jag beundrar dig, är själv ensamstående med ett barn och vet hur tuffa vissa perioder kan vara! Du är en fantadtisk mamma! (..enligt vad jag läser varje dag, hehe)
Det är så sant det du skriver!
Har följt dig sen playahead och Emilia låg i magen, vi brukade prata lite osv ibland och du är en fantastisk människa D!
häng ut människorna (hårt det låter..=), men vi vill veta vem du pratar om ju så vi också kan stötta dig hehe. det kan vi nog ändå som läsare kanske, jag vet inte.
Aja. Hoppas du får en bra dag idag. du är en förebild minst sagt.
Du har så rätt så rätt! Du är inte ensam om att undra ..
Jag håller med dej här! Jag skulle inte ens försöka skydda min egna son om han skulle göra hemska saker osv… Jag tycker man får stå sitt kasst o skylla sej själv. Förhoppningsvis lära sej utav det oxå!
Är din sons farföräldrar helt ointresserade utav sin sonson? Står dom på sin sons sida o inte din?
Är det A föräldrar du skriver om?
Det beror ju på vad det är,måste vara riktigt hemska saker
Försök att hålla ut, sänk dig inte till deras nivå, för som du säger så kan du ha gott samvete, inte skämmas! Tycker du verkar vara en supermamma!