Skolstart igen var jobbigt

Det var segt att få Emilia att somna igår, men det gick mycket bättre än förväntat i alla fall.  Sedan var det inga problem att få upp henne i morse, även fast påsarna under ögonen hängde ned till fötterna.  Hon var trött och därmed sjukt grinig och trotsig, men det var bara att svälja det.

Väl framme på skolan blev hon gladare, för att sedan bryta ihop när hon skulle in i klassrummet.  Det var ju ändå ett bra tag sedan hon var där sist så jag förstår henne.
Vi kramades länge innan hennes fröknar kom och tog hand om henne.  Hon torkade tårarna men tittade ändå helt bekymrat på mig.  Usch, det är verkligen aldrig kul att gå därifrån om hon är ledsen.
Jag känner igen känslan från när hon var pyttepytte och skulle lämnas på dagis.  Då blev hon ofta förtvivlad på morgnarna.  Och även fast personalen sa att det gick över efter en-två minuter och att hon hade jätteroligt hela dagarna så gick man ändå med en klump i magen resten av dagen, med minnet av hennes tårar i huvudet.

Men jag vet ju att det är sant.  Det krävs bara några minuter så kommer dom in i det hela.  Hon älskar ju verkligen skolan, precis som hon egentligen alltid älskat dagis.
Hur som helst så stod jag kvar ett tag för att försäkra mig om att det var ok, sedan stängde dom dörren till klassrummet (efter att hennes fröken sagt åt mig att jag kunde gå typ tremiljoner gånger).