Barn ska ju tycka om att åka bil?

Mina barn känner nog att dom har suttit i bilen HELA dagen idag.  Just för att båda två avskyr att åka bil.
Emilia har hatat bilen enda sedan hon föddes.  Hon gallskrek sig igenom sin första bilresa på väg hem från BB ett par dagar efter förlossningen.  Och sedan dess har det varit ett helvete.
Långa bilresor till tex Norrland eller Halmstad har varit rena mardrömmen.  Det har gått att vilseleda en stund med leksaker, godisaskar, musik, tidningar och annat… men för det mesta har det varit tårar och gallskrik.
Nu när hon är äldre går det förstås att prata, förklara och ja… tvinga.  Utan tårar.  Men hon sitter som ett mähä om det blir lite ”längre” resor och gnäller och tycker att livet suger ändå.

Elian tyckte om bilen från början.  Hans första dygn på BB skrek han som en tok, jag kunde inte lägga ned honom utan att han skrek, han var som fastklistrad på min tutte.
Men så kom min skjuts och så fort jag satte på honom overallen och placerade honom i babyskyddet så tystnade han.
Detta fortsatte de första veckorna.  Han älskade det och somnade på en gång.
Men sedan blev det rena rama motsatsen.  Så fort han SER barnstolen så får han ångest.

Jag har mutat med mat, frukt, majskrokar och lekar och ramsor.
Till sist lyckades jag få honom att sova hans middagslur i bilen (efter många om och men).  Jag la min sjal över ögonen på honom och fick en chock när han till slut somnade.