Avlastning is the shit
Jag fick sova länge tidigare. Först sov Elian i ca två timmar, men när han vaknade så var mina föräldrar här och tog upp honom… vilket jag, helt stendöd, faktiskt sov igenom. Så själv fick jag sova tre timmar och det var SÅ skönt och verkligen välbehövligt.
Elian hade tydligen bajsat när han vaknade också och jag fick nästan en chock när mina föräldrar berättade att dom bytte blöjan på honom så jag kunde få sova.
Att slippa byta EN bajsblöja är ju rena lyxet för en ensamstående. Visst är jag helt van vid att byta blöjor nu, det är liksom det mina dagar består av… inga konstigheter. Men ändå!
Hur som helst, när jag gick upp började Elian genast gnälla och klättra på mig. Innan dess hade han varit jätteglad och snäll. Så det är väl någon separationsskit, eller i alla fall mammagris-ålder!
Det är tydligen obligatoriskt att gnälla när man ser morsan så hon tar upp en.
Undra om jag skall boka en spa-weekend någonstans och dra? Ungen verkar ju vara trevligare utan mig ändå, hehe.
Nu sover han i alla fall igen (inte så konstigt att han är trött efter natten som var), min pappa är och hämtar Emilia och jag borde vika tvätt… men jag njuter nog av lugnet istället.
Innan Elian somnade så var han ute på promenad. Han börjar bli riktigt duktig på att gå med stöd:
Min V (som är lika gammal som Elian) kan titta på storebror och skratta, och sedan vänder han blicken emot mig och börjar direkt att kinka. Mysko ålder det här 🙂
Det där med att en dag slippa en bajsblöja bara är himmelriket. Konstigt att man kan bli så glad och lättad över ngt så litet egentligen.
Något man lär sig som förälder, att liksom uppskatta det lilla i livet…
Tänkte passa på att för en gångs skull lämna en kommentar.. Så vem är jag? En 20-årig tjej från Göteborg som pluggar till förskollärare. Detta är något som jag tycker är väldigt jobbigt, och jag försöker att verkligen kämpa mig igenom för att klara av mina två sista år. Men då jag känner så och har tillgång till dator så kikar jag alltid in här. Jag beundrar dig för allt som du klarar av. Du verklar vara en så otroligt varm, genomsnäll och kärleksfull person och mamma och jag får alltid en spark i baken efter att ha kikat in här. Jag ville egentligen bara berätta att jag beundrar dig och att du klarar av en vardag med två barn – båda i behov av uppmärksamhet och stöd – som ensamstående mamma på 21 år!!! Tack för en bra blogg. KRAM
min pojk är några veckor äldre än din och är också i en separationsfas, försvinner jag ur sikte kommer han gråtandes krypande efter, spelar ingen roll om han sitter hos sin pappa, han sliter sig och kommer efter mig, det är ju charmigt på ett sätt, men lika jobbigt också..
Alla dessa faser! Men jag känner igen det. Mitt "au-pair-barn" var sån, och några bebisar jag tar hand om är likadana.
När mamma är i närheten är det skrik och gråt och allmän missnöjdhet. Men när hon går ur rummet så är allting jättebra och roligt, inga problem.
När jag var au-pair tex. vägrade barnet (två år) äta en gång när mamman var där. Sen blev hon tvungen att skynda iväg och då åt han gladeligen upp allting utan några som helst problem…
Ja fråga mig inte vad det är för idéer dom har. Men vet att de orden alltid dyker upp: "det går över". Även om det knappast är någon tröst när man väl är mitt i fasen…
Och den där åttamånaders perioden ÄR jobbig! Du är verkligen beundransvärd som orkar allt detta själv! Kram till dig!
Min minsta son är lika dan. Är jag inte i närheten går det hur bra som helst, men så fort han får se en liten liten skymt av mig så blir det världskrig hemma. Som han skriker/gnäller om jag inte tar honom.