Bebistrots

Elian har gått från bebis till barn på nolltid.  Var fan tar tiden vägen? Det undrar jag.  Han har börjat få mer och mer personlighet och envis har han väl alltid varit… men NU vet han verkligen vad han vill.  Får han inte det så blir det ett jävla liv och jag blir alldeles nostalgisk från Emilias småbarnstid.

Elian har börjat kasta sig bakåt i famnen när han är arg.  Han kan stå och banka på vitrinsskåpet (som han vet mycket väl att han absolut inte får göra) och går jag dit för att lyfta bort honom så blir han som en geleklump, kastar sig bakåt och vrålar argt.

Åh, vad jag älskar denna ”geléklump-fas”.  Emilia var proffs.  Hon kastade sig ned på golvet/marken, i famnen, var som helst… och nu tar lillebror efter.  Awesome.
Fan ungen vet knappt att han finns, vad han heter eller vad som händer… men ändå vet han EXAKT vad han vill (och inte vill).