Så mycket kärlek

Min lilla Ellepelle hade lite svårt för att gå upp i morse.  Han grät vid frukostbordet, grät i vagnen, grät även fast han fick gå och ville bara att jag skulle bära och hålla.
Så fort vi kom innanför dörren igen så satte jag mig i soffan med honom för att kolla på tv.  Snuttekudden och nappen fick följa med och efter att jag hade letat fram rätt tvkanal så tittade jag ned på Liten som låg och snarkade på mig.
Mitt mammahjärta svämmade över med kärlek.  Jag struntade fullkomligt i att det var heeeelt fel tid för honom att sova, jag struntade i de vanliga sömnrutinerna, jag struntade i allt jag själv behövde göra… jag satt bara och andades in all kärlek.  Ibland måste man bara få njuta.
Åh, min lilla bebispojke… som egentligen inte alls är någon bebis… men som kändes som det idag.  Han kändes så liten, så ynklig, så hjälplös och så extremt oskyldig.  Det är fascinerande hur mycket man kan älska en människa.  Jag ville aldrig släppa taget, jag ville ha honom där för alltid.

Efter en halvtimmes mys och gos så fick jag dock kramp, haha.  Då lyfte jag över honom till sängen där han sov vidare i några minuter, sedan vaknade han och nu ligger han och halvsover till barntv i soffan.

Världens bästa känsla! Det lär ju typ ALDRIG hända igen.  Tur att jag fick bildbevis på att min rutinberoende lilla son som BARA skall somna i vagn/själv i sängen faktiskt däckade på ett par sekunder på mig.